29 mars 2017

Sociala medier och kapitel i livet...

Min tanke var att publicera ett blogginlägg per vecka men jag har haft svårt att få tid till det… eller jag prioriterar att sova. Snart är den här jobbiga vintern äntligen förbi och jag hoppas på att vakna upp... känna lust att skriva och kreativitet. Denna vinter har jag och barnet varit sjuka varann vecka - kräksjuka, influensa, halsfluss, feber, magsjuka etc. Att vara ensam förälder är aldrig så jobbigt som när en själv är sjuk. Att inte ens orka ta med det friska barnet till förskolan.

Om några dagar vinkar vi hejdå till vinter och åker till Spanien över påsk. Jag har redan börjat dagdrömma om alla härliga utflykter vi ska göra när vi kommer tillbaka och det äntligen är vår.

Jag har funderat en del kring sociala medier. På instagram är jag mer aktiv, en bild per dag. Jag tar väldigt många suddiga vardagsbilder med mobilen, för det gör mig så glad att minnas. Att scrolla tillbaka i mitt eget bildarkiv. Att framkalla och spara. Att dela med mig får mig att känna mig mindre ensam.

Flera spanska släktingarna följer mig, speciellt jämnåriga yngre generationen och på så sätt får de ta del av barnets liv i Sverige. Jag får berätta min version. Flera spanska gamla kollegor och vänner från mina 8 år i Spanien, har börjat följa mig. Hur det känns fint och lite konstigt. Att några har liksom hoppat över 10 år av mitt liv och helt plötsligt finner de mig. Med massor av bilder på ett barn - en halvspanjor! (pappan fanns redan då i mitt liv så de vet vem han är men inte vad som hänt mellan oss).

Hur livet delas in i kapitel. Snart är förskolekapitlet förbi. 5 år av barnets liv.
5 år sedan jag överlät min butik och la drömmen om mitt egna klädmärke på hyllan.
5 år sedan jag flyttade till min egna lägenhet, för att börja ett nytt kapitel.
5 år sedan jag målade upp ett förenklat vardagsliv med närhet till allt, som jag skulle orka ensam.


Barnet börjar bli så stor. Tänk att han troligen kommer minnas det vi gör nu. Det känns... svårt att förklara men en del av mig var orolig att om jag inte längre finns, så finns det liksom ingen som berättar om hans första år i livet. Rädslan att han glömmer bort mig. Att ingenting finns kvar av det här första kapitlet i hans liv. Så jag har tagit foton, massor med foton. Jag har skrivit ner mina tankar och funderingar här, för att han en dag kanske kan läsa mina ord.

På Facebook delade jag tidigare fler länkar men nu har jag blivit lite mer kritisk till allt som like:as, delas och sprids. Jag funderar över hur vi påverkar varandra. Med allt vi sprider vidare. Värderingar.

Jag spenderar fortfarande en del tid på Pinterest DesignBella, pinnar några bilder varje dag men mest bara genom att kolla igenom mitt eget flöde (följer flera gamla kollegor i modebranschen) så det finns alltid nått inspirerande. Pinterest är mer mitt professionella kreativa jag, där har jag 35 000 (!) följare och visar upp mig inför framtida jobbsökandet. Framtiden. Vad ska jag jobba med? Vill jag utbilda mig mer? Vad vill jag lära mig? Om jag nu ska jobba tills jag är 70 så är det 35 år kvar till pensionen...

Jag har tänkt mycket på de kommande åren. Nästa kapitel i vårt liv. Oskrivna blad. Att jag har möjlighet att förändra, ta nya beslut. På hur jag de senaste åren nästan bara varit någons mamma. Att snart behöver barnet inte mig längre, på samma sätt. Att barnen är en till låns...

Om bara nån vecka kommer svaret om skolval - Så spännande! De kommande 6 åren av barnets liv. Vårt liv. Så mycket ångest jag haft inför detta beslut... att barnet ska börja skolan till hösten. Kanske på en skola där han inte känner nån. Åh, mitt mammahjärta!

Veckans tips - intervjua ditt barn och du lär känna dig själv lite bättre;)
Vad är mammas favoritmat? Indiskt
Vilken är din favoritmat? Paella
Vad gör du och mamma tillsammans? Leker, går på museum.
Vad är mammas favoritsysselsättning? Läsa böcker, va ifred, sova.
Vad gör mamma glad? Blommor, läsa böcker, strand, musik, dansa och leka med mig
Vilken är din favoritsång? När mamma sjunger godnatt "Slumra in, Dani min..."
(Can´t stop the feeling från filmen Trolls)
Vad är lika/olika mellan er? Att vi tycker om att kramas, pussas, mysa och sova. Att vi inte har samma ögon/hårfärg.
Vad är mammas favoritställe dit hon gillar att resa/vara? Spanien!

18 feb. 2017

Livet, barn, karriär och drömmar...

Efter 5 tålamodsprövande veckor kom barnets pappa och jag får lite tid att pusta ut. Jag har låga krav, att få gå o handla ensam känns sååå skönt. Att slippa stressa från jobbet för att hämta på förskolan. Enkla saker som att någon annan lagar middag, diskar, lockar undan leksaker. Det blir en del höjda ögonbryn när jag berättar att han sover på soffan, att vi bor ihop trots att vi inte längre är tillsammans men det funkar ok och barnet älskar att få ha oss båda nära. Jag vill att barnet ska få en vardag med sin pappa, lämnas o hämtas på förskolan, att hans pappa finns där från han vaknar tills han somnar. Även om det endast är några veckor om året.

Barnet undrar om vi är vänner igen när vi skrattar tillsammans åt något. Vi får förklara att vi alltid är vänner men inte tillsammans, inte kära. Att vi inte vill pussas, bo tillsammans etc. Svårt för barnet att förstå. Han minns inte oss som par. Att vi var tillsammans i 12 år innan vi fick honom. Jag vill inte att han ska känna ansvar för vår separation. Hur förklarar en kärlek, kära, känslor för en sexåring? Vi har pratat en del om hur han blev till, att han bodde i min mage, att han ville komma ut för tidigt, att pappan var i Spanien, att mormor var med på förlossningen, att vi bodde hemma hos morfar & mormor första månaderna.

Jag frågade i en FB-grupp jag är med i hur man berättar att barn blir till, snoppen och snippan, frön och ägg... Jag försökte fint med att mamma o pappa älskade varandra väldigt mycket och ville skapa dig. Än har inte följdfrågan om hur kommit.

FB-gruppen består av flera mammor jag lärt känna via bloggen, flera har barn med en spanjor, bor utomlands och vi delar funderingar om allt mellan himmel och jord: barnuppfostran, två-flerspråkighet, skolval, mat, sömn, socker (tipsa gärna om enkla goda vegorätter för barn, hur ni gör för att undvika socker i vardagen eller hur ni tänker för att stärka minoritetsspråket) till att diskutera politik. Jag har bloggen att tacka för många nya vänner. Livet skulle vara ensamt utan er!

Jag funderar kring hur jag orkar, hur vi alla orkar - balansera barn, karriär, livet. För mig handlar det mycket om att sänka mina förväntningar och krav, välja mina strider, vara snäll mot mig själv. Jag prioriterar sömn. Det funkar bättre när jag följer rutiner: som städtorsdag (1h med musik o dans), lugn mysfredag hemma, tvättar endast 3 maskiner på lördag mellan 07-09 (!), planerar o handlar mat, söndag kväll förbereder jag inför veckan (plockar undan, fixar, diskar).

Jag försöker ge mig själv lite mer egotid. Jag har börjat lyssna fler på poddar (befriande, skrattar igenkännande och alla känns ärligare och inte så mycket perfekt yta). Även jag har till sist sett SKAM - så många tonårsminnen, känslor och tankar den väckte. Barnet var lite nervös över att prata spanska med sin pappa men språket flyter på fint. Två veckors intensivkurs i spanska. Han behöver större ordförråd så jag lagt fram några "diccionario por imagenes". Jag ska försöka läsa några spanska böcker på helgerna. Håller tummarna för modersmålsundervisning när barnet börjar skolan.

Jag har börjat planera inför Barcelonaweekend om två veckor (en sista minuten resa för att hälsa på min syster tillsammans med min mamma). Min mamma behöver livsglädje. Eftersom barnet är intresserad av hur saker funkar, teknik, experiment så tänkte jag besöka Cosmo Caixa och Museo Blau. Vi får se lite hur vädret är... Vi kommer bo några dagar i Sitges, vid stranden och några dagar inne i Barcelona, på paseo de Gracia. Fann ett fint hotell till rabatterat pris. Min favoritstad! Jag vill kunna strosa runt i Gracia, i Borne, äta tapas på Cuidad Condal... minnas mina år i Barcelona.

Annars har tankarna mest funderat över livet. Vad som verkligen är viktigt? Ännu ett fall av cancer i min närhet, livet stannar upp en stund. Prioriterar jag rätt? Är jag påväg åt rätt håll? Vad vill jag göra mer av?

När det var som värst häromveckan, då jag hade feberfrossa (jag har varit mer sjuk än barnet denna vintern) så dagdrömde jag om någon som tog hand om mig, lagade mat, lämnade barnet på förskolan... Börjar jag längta efter nån att dela livet med?

Lyssnade på Trettio plus trevar (Med Sofi Fahrman) och de pratade om pensionen, framtiden, vad de ville göra i senare kapitel i livet. Jag har alltid sett mig i en liten compact living studio i Barcelona, en ateljé med stora industrifönster nära havet. Om sisådär 12-13 år tar mitt barn studenten, kanske vill han då testa bo i sitt andra hemland?

Veckans tips:
1. 6 år sedan jag blev mamma, jag går tillbaka i bloggens arkiv från mars 2011 och minns "en lite dramatisk historia med vattenavgång i vecka 36+3, akut kejsarsnitt då han satt i säte och pappan påväg med flyg från spanien..."

"3 grova missar pga dåliga rutiner och otillräcklig kvalitetskontroll:
Havandeskapsförgiftning? = vattenavgång vecka 36 och akut kejsarsnitt.
Biverkning av ryggbedövning = 3 dagars helveteshuvudvärk...
Komplikationer efter kejsarsnitt = Koagulerad blödning, livmodern drar inte ihop sig, sammandragande läkemedel, skrapning? UPDATE: Komplikationerna fortsätter: infektion i livmodern = 10 dagars antibiotika kur."

4 feb. 2017

Ny utvecklingsperiod, utseende och sociala medier...

Livet som ensamstående mamma i VABruari är sjukt tålamodsprövande, att barnet även gått in i en ny utvecklingsperiod (6-års) gör att det känns som om jag inte har nån koll längre... så efter att ha fått ångest och gråtit på köksgolvet googlade jag och insåg till min lättnad att det är normalt, att sexåringen beter sig som en liten tonåring. Att försöka finnas där, lyssna, stötta, trösta, svara. Att välja mina strider. Att försöka fråga: Hur tänkte du nu? innan jag börjar skälla över barnets nya knasiga påhitt.

Jag har funderat över bilder på barn på sociala medier, bilder på mitt barn på instagram. Vilka bilder är ok, vilka är det inte? När borde jag börja fråga innan jag publicerar? När kommer han inte längre vilja vara med på foton... Jag tog en fin bild när han badade och testade roliga frisyrer. Jag publicerade den, hans överkropp syns suddig. Efter nån timma skriver hans pappa att han vill att jag tar ned bilden. Jag frågar varför och han svarar att den känns för intim. Jag tar självklart bort bilden men den lämnar mig med frågeställningar. Vart gränsen går? Ålder? Jag har publicerat 5-10 glada, skrattande badkarsbilder tidigare och ser ingen skillnad. Förutom kanske att han inte längre ser ut som ett småbarn. Jag har ett stängt konto endast för släkt och vänner, publicerar mest för min egen skull, älskar skrolla tillbaka och minnas.

Tankarna snurrar... jag har fullspäckade fotoalbum från jag är liten, många suddiga bilder, bilder där jag är glad, ledsen, arg, sur, söt, nyvaken, naken, fula frisyrer, åttiotalskläder he he. Mest bilder från semestrar och högtider. Jag älskar de där albumen, skäms inte alls och tycker bara det är kul att ha. Jag har ju valt att inte publicera några bilder alls på den här bloggen.

För första gången verkar utseende vara viktigt för barnet. Speciellt håret och tröjan. Jag känner att jag lyckats undvika utseende fram tills nu. Att barnet fått vara bara barn utan att bry sig hur han ser ut. Med mjuka, sköna färgglada kläder utan tryck. Nu är det väldigt viktigt med tröjor med coola tryck och tyvärr så är alla färger inte längre ok... Att handla kläder på storpojk känns riktigt trist och väldigt stereotyp. Jag pratade med pedagogerna på förskolan och ja, det är svårt att undvika när de är mest pojkar i barngruppen att det blir fysiska lekar. De är väldigt gulliga mot varandra, kramas, säger att de älskar varandra men det blir mycket pojklekar.

Barnet undrade varför jag alltid tittar mig i speglar (när jag går förbi) och det är ju en bra fråga!?!

Nästa vecka börjar barnet på sin första aktivitet. Dans - Prova på flera olika dansstilar. Jag funderar över om han inte kommer vilja fortsätta, vara där ensam utan mig etc. Första gången får jag vara med om jag är aktiv - kul! Jag kände att det var dags att prova på en aktivitet utanför förskolan och att det förhoppningsvis är ett bra sätt att gå lite utanför hans comfort zone med ny lärare, nya kompisar etc.

Jag lånade en bra bok om att börja skolan. Jag antecknade massor med tips som att köpa en almanacka (lära barnet veckodagar, månader, årstider), klocka, höger/vänster, lära sig sin födelsedag, adress, mitt telefonnummer, gå på toa själv, äta med bestick, vänta på sin tur, räcka upp handen, ljuda bokstäver, Alfapetet, räkna, mäta med linjal, klippa med sax, grundfärgerna och blanda färger, klippa ur tidningar, fortsätta mönster etc. Annars håller vi mest på med de där självklara hyfs som att säga tack, ursäkta, förlåt. Jag som trodde vi var förbi det stadiet men nix. Rätt och fel, moral börjar bli viktigare... Frågorna mer komplicerade och kunskapshungern enorm. Så nyfiken på hur allt funkar.

Lärdomen från de senaste veckorna är att mitt barn inte förstår ironi, sarkasm, skämt utan tar allt jag säger på största allvar och personligt. Älskar du inte mig längre mamma?

Veckans tips:
1. "Att gå i ettan, föräldrabok om skolan" Lånade bok med fakta och konkreta tips, idéer och tankar.

2. 6-åringen - Vi är inne i en utvecklingsperiod (PUH!) och jag söker förståelse och svar (läs: googlar!).
Ökat behov av självständighet, barnet blir modigare och vågar mer. Barnet jämför likheter och olikheter. Sköta toalettbesök själv, passa tider, förstå instruktioner och hålla redan på sina kläder. Lära sig ha tålamod och vänta på sin tur. Spela olika slags spel tillsammans. Ge barnet en almanacka och en klocka att använda om barnet frågar om dagar och tider. Låt barnet upptäcka sin värld genom att till exempel besöka museer, bibliotek, göra utflykter eller vara ute i naturen. Gör en miniträdgård i fönstret. I småkrukor kan man plantera olika kryddor och blommor. Klippa mönster och figurer (och bokstäver) med en sax. Fritidsaktivitet (dans!)
Källa: Barnets utveckling 6-7 år på 1177.se

3. Så fint angående att söva (större) barn varenda kväll. Det är den finaste stunden på hela dagen, då vi delar tankar, närhet och trygghet.

23 jan. 2017

Ärligare, ofiltrerade kommentarer...

Ibland kanske mina kommentarer på andras bloggar blir ärligare, mer ofiltrerade...

Linnea i USA om kvinnofällan där jag kommenterade "Det här väckte självklart mina tankar då jag separerade från mitt barns pappa… och vi nu bor på lååångdistans till honom i Spanien. Det var inget lätt beslut och jag försökte få det att fungera och funderade i över ett år innan jag gick ut med beslutet och bestämde mig för en framtid för mig och barnet i Sverige. Vårat förhållande fungerade nog bara när vi bodde i hans land, med hans språk, kultur, vänner etc

Livet & LA på samma tema där jag kommenterade "Jag tror ingen som är gift med barn separerar av tristess, tröttnat etc utan vanligtvis finns det ju större anledningar som otrohet… i vårt fall var det alkohol, jag ville inte att mitt barn skulle växa upp och vara rädd/orolig för sin berusade pappa. Jag ville kunna lita på min partner. Vi hade varit tillsammans i 12 år innan vi fick barn men ja, saker händer som förändrar allt…"

Kommenterade även inne hos Hanna som skrev om att döma andra föräldrars sovmetoder "Min unge sov knappt alls till han var nästan två år, nattamning, nattskräck, vaknade hela tiden, vårt förhållande kraschade delvis för att pappan under sina nätter körde ”låta skrika tills barnet somnar” och jag stod inte ut… Min snart 6-åring samsover forfarande tätt intill mig varenda natt, jag nattar honom varje kväll med att ligga bredvid och sjunga vaggsång tills hans somnar."

Hos Tovetankar kommenterade jag "Mitt bästa råd är att unna varandra egentid, sovmorgon, gå ut själv med vänner etc. Försöka vara generösa mot varandra! Jag tyckte vårat förhållande gick åt helvete när jag tog alla nätter efter han lät barnet skrika sig till sömns (satte på sig öronproppar, sov i annat rum)... Ja, några av de där nätterna förändrade så mycket. Med spanska familjen skulle jag försöka inte diskutera alls första åren. Så mycket ilska och irritation det hade besparat mig. Att bara nicka och svara si si (och göra som NI vill)... sen när barnet blir äldre, har barnet egna åsikter och ja, det blir enklare, mer självklart. Barnets pappa har gjort massor med bra med, som att barnet älskar hans mat, speciellt paella (Barnet äter fortfarande inte min goda vegetariska mat). Han fick bebisen att äta frukt (och massa annat...) Han kommer faktiskt hem till sommarhuset och plockar ur diskmaskinen, åker o handlar (med mina pengar), går iväg med soporna etc. utan nån disskution alls. Det finns det tyvärr andras respektive som inte gör, även om de är tillsammans..."

Kommentera gärna mera, det är kommunikationen i att blogga som jag tycker allra mest om och saknar när jag inte skriver, delar med mig. Två inlägg på bara några dagar, kanske jag har fått lusten tillbaka...

20 jan. 2017

Skolval, framtiden och jul i Spanien...

Det är fredag kväll, jag sitter trött i soffan och funderar om jag ska se en film eftersom barnet somnade redan klockan 19:30 (efter en lång dag som började kl. 05). Tankarna snurrar efter en vecka då vi besökt 3 olika kommunala skolor. Sakta börja det sjunka in att livet är påväg att förändras, än en gång. Min lille bebis ska börja skolan. Hallå, vart försvann småbarnsåren? Nostalgin Över de senaste 5 åren med gångavstånd till förskolan, promenader varje dag till jobbet. Att kunna vara ledig lite som jag vill, lång semester. Att småbarnsåren snart är ett minne. Det var liksom bara hit jag planerade, livet med lägenheten utan barnrum.

Jag hör hur de berättar om F-5 (förskoleklass till femman), de kommande 6 åren av vårat liv. Snart fyller barnet 6 år och ja, första tredjedelen av barndomen är förbi, småbarnsåren. Tre olika skolor skapar flera olika framtidsvisioner. Borde jag flytta närmare, till en lägenhet med barnrum? Har jag råd? Vågar jag? Tänk om... Jag känner mig otrygg, inför framtiden som ensamstående mamma. Allt ansvar, ingen som stöttar. Finns där för mig om, när, allt rasar.

Jag vet inte om jag varit lyckligt naiv, men med allt som händer i världen, i min familj och att barnet blivit större känns det som jag blivit väckt. Jag har en känsla att jag kommer minnas de här åren som de bästa i mitt liv (hur jobbiga småbarnsåren än har varit), att få jobba och umgås med mina älskade föräldrar. Barnet frågade häromdagen när de kommer dö, "de är ju så gamla..." Att tanken slår mig så hårt - troligen innan du växt upp, innan du tar studenten. Att de bara kommer vara barndomsminnen i ditt liv...

Vi hade det fantastiskt skönt i Spanien under julhelgerna. Vi var ute från soluppgång till solnedgång nästan varenda dag. Lugna sköna dagar utan krav eller stress. Jag firade både jul och nyår väldigt otraditionella på en solig terass i mysbyxor utan smink. Precis som jag vill ha det, med familj, skratt, musik och god mat. Vi verkade alla vara nöjda med jul i sommarhuset så det kanske blir en ny tradition. Kanske blir det så barnet associerar jul. Barnet fick en julklapp var av oss vuxna, precis lagom. Han fick en enda julklapp av tomten, en billig (30euro) drönare, som han lekte med sin pappa och tio tills de flög bort den ut på havet.

Jag lovade att skratta mer, dansa mer, mysa mer, läsa mer, umgås mer, uppleva mer under 2017. Årets ord: balans! Att försöka jonglera livet bättre med barn, jobb, egentid. Att inte bara vara någons mamma.

Vi firade Reyes med en heldag i ett barnfamiljsfyllt Cartagena och som alltid med högtider med höga förväntningar blandades lycka o glädje med gnäll och en mamma som ibland bara ville skita i allt (Det är liksom inte min tradition, kan inte den andre berätta historien om de tre kungarna etc). Alltid jag som får dra det svåra, jobbiga ansvaret och den andre som bara vill plocka ur det enkla, roliga ur föräldrarollen. Det krävs mycket av mig för att få det att fungera. Att munkavla mig, att inte välja irritation, ilska och bråk. Att försöka tilltala barnet på spanska så pappan hör. Att skita i att barnet ser för mycket på spanska barnprogram, äter för mycket snabbmat och att "kvalitetstiden" med pappan spenderas på ett shoppingcenter i leksaksbutiker. Grrr!

Att vara den där perfekta pedagogiska mamman som försöker göra lärorika utflykter som t.ex. samla skräp på revet och stranden. Att försöka lära barnet i allt vi gör, svara på alla frågor och ja, fundera, planera, organisera, bestämma, välja... Så tröttsamt! Men jag försöker acceptera, sakta inse att det kommer inte bli som jag önskar. Delat ansvar.

Att besöka skolor väckte min inspiration, att lära barnet mer. För vad lär barn sig i skolan? Under närmaste månaderna kommer vi (jag) fokusera på att öva på alfabetet, bokstäver, uttal, läsa, siffror, räkna. Barnet är väldigt nyfiken och intresserad. Jag ska låna några böcker om att börja skolan. Jag funderar över logopediska övningar som grimaser, bubbla, gurgla och samla på ljud, gissa ljud, klippa o klistra bokstäver. Spela spel med frågor. Fler tips? Jag samlar idéer i mappen creative kids på pinterest (DesignBella heter jag)

worldschooling känns fortfarande väldigt inspirerande och jag har köpt/lånat flera böcker med kartor, Atlas, flaggor men även ta det vidare och prata om olika väder, säsonger, naturen.

2,5 månad kvar av vinter, mörker, kyla och jag försöker drömma om alla utflykter vi ska göra i vår. Jag vill till Köpenhamn, Österlen, Madrid, just nu lutar det åt London istället för Paris i min fantasi... Att planera fram till barnet ska börja skolan, att fundera över hur vi ska göra efter skolstart, om det blir Spanien på novemberlovet i höst. Påsk och sommarresa är redan bokad. Ja, jag tycker om att planera. Kontrollmänniskan i mig tycker det är lite jobbigt att inte veta. Att framtiden är ett nytt kapitel, ett oskrivet vitt blad.