30 nov. 2016

Ett nästa kapitel i livet...

Förändringens vindar har börjat blåsa. Jag känner men hör inte än vad de vill säga, vart jag är påväg. Vart jag vill vara påväg? Så jag tystnade då jag inte orkade forma mina tankar till ord eller tröttnade på mig själv liksom... men har mentalt skrivit många blogginlägg i mitt huvud.

Jag har bloggat sen 2006, i 10 år. Då bodde jag i Barcelona, i en lägenhet i Gracia och längtade bort eller kanske hem. Jag hade precis bestämt mig att starta ett eget klädmärke, att jag skulle våga följa drömmen. Att jag ville iallfall försöka kunna leva på min egna design. Drömmen tog mig tillbaka hem till Sverige, där jag öppnade en liten klädbutik. Ganska snart märkte jag att det inte passade mig att driva egen butik. All den där väntan, ångest och oron.

En ny dröm vaknade till liv. Ett barn. Många av er har följt mig sen graviditeten, bebistiden, mammalivet... Att skapa mig ett nytt liv, för bara mig och barnet. En 5-årsplan! Ett eget hem, ett livspussel som fungerar med närhet till förskola och jobb, ett enklare liv som jag orkar ensam med allt ansvar.

2017 är förändringarnas år då mitt barn ska börja förskoleklass. Att välja skola känns som ett av de svåraste valen en förälder ska göra. Så viktiga år i mitt barns liv - de kommande 7 åren! En del av mig vill inte förändra någonting alls - stanna tiden! En annan del försöker se möjligheten att förändra, kanske flytta till den lägenheten med barnrum. Hemmet med stort H. För många år framöver. Att våga köpa mig en lägenhet?

"... har fått plats i förskoleklass där han inte känner en enda, och hur jag ligger vaken på natten och tänker på hur ensam han eventuellt kommer känna sig första dagen och hur det känns som om mitt hjärta inte får plats i kroppen av hur ont det gör i mig." - orden om barnet och förskoleklass inne hos Den där Jenny fick mig att gråta… skolvalsångesten jag känner! Då har jag inte ens sökt än och han inte fått nån plats alls än. Men ångesten inför det nya livet, alla bitar som ska falla på plats…

Välja skolan med många kompisar trots dåligt rykte eller en med bra rykte utan att barnet känner nån…? Kommunal eller friskola? Att jag redan känner ångest inför lämning, de där första skolveckorna i augusti 2017. Mitt stora lilla barn som inte tycker om förändring. Som älskar trygghet.

Jag vet inte vart jag vill komma eller vad jag egentligen vill säga... men som varje november vill jag gå i ide, tröttnar jag på mig själv, mina tankar, funderingar och åsikter. Varje år vid den här tiden vill sluta med sociala medier. Sluta blogga.

Men. Det skulle bli så ensamt utan er i mitt liv. Alla er jag lärt känna. Via att våga dela med mig av mina tankar, funderingar och ord. Så jag säger inte hejdå. Jag vet att orden kommer tillbaka. Lusten att skriva.

Veckans tips:
1. Ansvar eller lydnad? "Vilka av de värderingar som jag fick med mig hemifrån har visat sig värdefulla och konstruktiva i mitt eget liv och vilka måste jag rensa bort?" fann jag när jag googlade på Auktoritativ fostran - På Wikipedia förklaras fostran så här (vilket jag kände passade min egna syn): "Auktoritativ fostran innebär att vuxna ställer krav och sätter upp regler. De förväntar sig att barnen vill samarbeta. De lyssnar till barnens känslor och synpunkter, förklarar för dem sina egna skäl och synpunkter och är öppna för ett visst förhandlingsutrymme. De uppmuntrar sina barn att delta i beslutsfattanden. Respekt för både barn och vuxna betonas. Fostran vilar primärt på resonerande, att de vuxna försöker få barnen att förstå varför de förväntar ett visst beteende och ogillar ett annat. Relationen till barnen bygger på känslomässig värme och närhet. De sambandsstudier som gjorts pekar på att barnen till auktoritativa föräldrar är mer vänliga, socialt kompetenta, omsorgs- och samarbetsorienterade, tar större socialt ansvar och är mer psykiskt välmående och självständiga än andra barn." Wikipedia Läs Lady Dahmers tankar om senaste veckornas (barnuppfostrans)snackis

2 kommentarer:

Anonym sa...

Men för de flesta barn är ju skolstarten början på någonting nytt. Jag kände en person i min klass när jag började skolan men det var ju ingen jag tydde mig till. De flesta kände ingen. I allt det nya kan man nog skapa relationer, just för att allt är nytt och kanske spännande och lite läskigt.

Kanske inte så mycket av en tröst i våndan men det kanske kan vara något positivt ändå?

Elisabeth i London

Tove sa...

Bra att du inte ska sluta skriva Bella! :) Jag har saknat dig!

Jag vet inte vad du ska välja. Men kanske är det inte så farligt att gå på en skola utan folk han känner sedan innan. Eller så är det det. Kan du fråga honom vad han vill? Eller han kanske är för liten för att veta. Jag vet inte... Hoppas du kommer fram till något bra och att det blir bra hur ni än gör!

Kram!