30 jan. 2015

Att njuta av stunden...

Jag försöker bli bättre på att ta ut segern i förskott, att låta mig själv bli löjligt glad och njuta av de där korta stunderna när allting känns bra. Att ta ett glädjeskutt när en av mina förebilder i bloggvärlden undrar om jag vill fika (Jaaa, skriker hela mitt inre - Självklart!) eller att dansa runt av glädje i halva lägenheten när mailen plingar till med ett positivt besked från Berghs (onlinekursen i grafisk design i vår).

Jag behöver minnas de där glädjestunderna. När de jobbigare, mörkare, deppigare stunderna kommer...

Hatkärleken jag känner till självhjälpsböckerna. Pressen på eget ansvar, att man är sin egen lyckas smed, att en kan styra sina tankar. Jag läser många böcker inom populär psykologi och personlig utveckling. Mig hjälper tankarna på döden, att livet har ett slut, att uppskatta det jag har. Att ta vara på tiden, på nuet, på minnena...

Jag kan fortfarande spendera minuter med att nyförälskat studera mitt sovande barn. Älskar att få samsova tätt intill och känna hans lilla kropp nära min. Att få vakna tillsammans och han ber om närhet, smek och mys. Älskar!

Jag behöver minnas de där stunderna när regnet, slasken, mörkret tar mitt sista tålamod och jag måste släpa hem ungen, vagnen, väskan efter att nästan beslutat att ungen får följa med hem i kylan utan overall för jag orkar inte ta striden.

Jag behöver minnas de där stunderna när solen, vinden, ljuset skänker mig lugn och jag promenerar ensam längs stranden eller efter att jag fått sova en hel natt, läsa en hel bok, äta en middag medan den fortfarande är varm och fyllt på mitt tålamod för att orka ta alla de där vardagliga striderna som ensam mamma i lååånga perioder.

Jag är så trött på diskuttionerna om ansvar, om vem som borde göra vad, om vem som glömt, med den som inte uppfyller mina förväntningar. Irriterad önskar jag att jag aldrig mer skulle behöva diskutera det här. Att det borde vara en självklarhet.

Men jag förlorar mest själv, på att fortsätta leva i det som var. Behöver lämna det bakom mig. Förlåta och gå vidare. Sluta älta, sluta grubbla, sluta vara den sårade versionen av mig som drar upp gamla saker.

Så ännu ett år får "njuta av livet, njuta av stunden" vara med bland mina nyårslöften. För att påminna mig om att glädjas mer, skratta mer, dansa mer, mysa mer, kramas mer, älska mer, njuta mer...

...när de där korta stunderna av lycka slår sönder vardagens monotoni.



Veckans tips: Dansa! Jag har alltid älskat att dansa, helst till spansk/latinsk musik men all musik går bra. Dansa utan att bry mig om det ser snyggt ut, utan exakta danssteg, utan exakt rytm. Dansa bara för att det gör mig glad. Ikväll ska jag gå ut och dansa. Det var alldeles för länge sedan... som jag saknar att dansa!

25 jan. 2015

Prestige, skam och pekpinnar...

Den sociala pressen så fort man tar ett litet steg åt ett nytt håll. När jag sakta börjat äta mer vego, växtbaserad kost känns det som jag måste bli vegetarian, vegan så alla andra kan placera mig i ett fack. När jag sedan bestämt mig att äta vegetarisk + fisk men även kött/kyckling nån enstaka gång (att vara glutenintolerant vegetarian är inte alltid så lätt) så får jag visst inte vara med i "vegoklubben".

Precis som jag tar mina första stapplande steg till en mer miljövänlig hållbar vardag, men då känner krav på att jag måste gå hela vägen och flytta ut på landet, enbart köpa second hand och odla min egen mat. För att inte tala om träning, om jag inte springer ett maraton och lägger upp en svettig bild på instagram eller min 10K runda på FB då har jag inte tränat. Jag kommer nog aldrig bli en träningsmänniska men jag försöker röra mig i vardagen, träna hemma och känna att jag får en starkare kropp.

Greenshaming är ett vedertaget begrepp men jag tycker det finns lika mycket vegoskam, träningsprestige och pekpinnar kring hur min utveckling borde vara. Varför kan jag inte få leva i gråzonen, om jag trivs där. Eller iallafall börja min resa med små steg åt rätt håll.

Det finns en elitism i vegan/raw food, eko/miljö och träning som hindrar utvecklingen. Jag vågar knappt skriva om mina tankar då en verkar behöva vara perfekt för att få uttala sig. Jag följer en svensk tjej som skriver om raw food men så fort hon visar upp en tallrik med något lagad över 40 grader så kommer gamarna. Hon försökte förklara att väldigt få äter 100% raw food. Men nej, det var inte ok trots att hon äter typ 80% raw. Hon är inte äkta!

Hallå? Varför kan vi alla inte vara mer hjälpsamma och positivt försöka få fler med på utvecklingen istället för med snäva åsikter be om perfekt! Ingen är perfekt! Jag försöker att lära mig släppa kontrollen, att sänka mina krav, att känna att det är ok att misslyckas. Imorgon är en ny dag...

Fler och fler unga går in i väggen, bli utbrända och känner av den sociala stressen på hur de borde vara. Att försöka balansera alla delar i livshjulet och få det att snurra. Jag vill inte stänga in mig själv i en box med stränga regler. Jag vill kunna lära mig, utvecklas och förändras. Och om jag känner för att äta köttfärssås/tårta/smågodis en dag i veckan/månaden gör det utan att känna skuld.

För att inte tala igen om inrednings- och klädhetsen. De rätta designprylarna och de trendiga märkeskläderna. Vilken värld håller vi på att bygga upp när jag känner press för att min snart fyraåring inte är tillräckligt trendigt klädd, med jeans, converse och en t-shirt från ett svenskt barnklädesmärke. Näe, jag vägrar! Barn måste få vara barn (trots att jag fick höra att han såg ut som pojken i "About a boy" då han hade klätt sig själv).

Snäva utseendeideal och kroppsformer i mode- och skönhetsindustrin. Vi matas dagligen med hundratals bilder hur vi borde se ut, hur vi ska leva, äta, träna, vara... för att passa in i det trendiga Sverige.

Jag önskar att jag skulle uppskatta min kropp mer för dess funktioner, för att den burit och fött (akutsnitt) mitt barn, mina små bröst för att de fyllde sin funktion och gav mitt barn mat under sina första år, för att jag kan promenera, dansa, springa, kramas och älska... Här kommer yogan in i mitt liv - att lära mig älska min ärriga mammakropp!

Att social status bedöms utifrån. Om jag ska passa in i normen, mallen, idealet måste jag följa alla orimliga krav och regler. Varför? Kan vi inte släppa på prestigen, skammen och pekpinnarna och sluta sträva efter perfekt. Rewrite the rules!



Veckans Tips:
Podden Lära från Lärda, avsnittet om boken "projekt perfekt" av Ann Frisen och Carolina Linde.
Ekoenkelt inlägg "pekpinnar hjälper inte någon av oss"
Happy herbivore, "its not about perfect, its about effort - progress not perfection"
80/20-principen = sträva efter 80%, good enough och känn ingen skuld/skam över de resterande 20%!

24 jan. 2015

Att sätta upp nya mål...

Det känns som jag har hittat en röd tråd - kreativitet. Boken av Ken Robinson liksom stod och väntade på mig i en liten bokhandel i Cartagena. Den fick följa med från ett soligt vårigt Spanien till ett grått, vintrigt Sverige. Senaste veckan har jag försökt att inte deppa ihop, av längtan efter vår, ljus och ett färgglatt varmare Göteborg. Vardagen - jag försöker att inte räkna veckorna till påsk. Försöker att omfamna soffmyset med bra inspirerande böcker, TED föreläsningar och feel good filmer.

Barnets pappa är här några veckor till så jag försöker ta vara på egentiden. Innan jag ska jobba, studera och vara ensam mamma i flera långa perioder fram till sommaren. En kreativ vår då jag vill lära mig mer och utvecklas. Att sätta upp nya mål. SMARTa mål. Specifikt, mätbart, accepterat, realistiskt och tidsbundet. Ett år att vända mig karriär. 12 delmål med olika fokusområden varje månad. 1 grafisk bild/ blogginlägg. Att ge mig själv grafiska uppgifter att fylla min portfolio med.

Jag har alltid varit väldigt målmedveten. Tycker om att planera, organisera och sätt upp mål. Jag har uppfyllt många av mina drömmar; studera utomlands, jobba i modebranschen, starta eget klädmärke, driva egen butik etc. Jag tror att jag alltid vill känna att jag är påväg. Sökandet får mig att må bra. Personlig utveckling.

En bok leder mig till en annan. Kreativtetskoden. Jag läser om hur nyfikenhet, inspiration, motivation, lekfullhet tillsammans med målmedvetenhet, hämningslöshet och ihärdighet är koden för kreativitet. Jag minns hur jag alltid tyckt om att klippa och klistra. Skapa inspirationsboards. Säkert därför jag är så beroende av Pinterest. Jag undrar om det är det som tilltalar mig med layout?

"The Element - how finding your passion changes everything" får mig att tänka på kreativa fantasifulla barn, som är engagerade i nuet och har en inre sprakande idévärld. Att den kreativa skapandeprocessen är det viktiga - inte resultatet. Mitt barn går på en Reggio Emilia- inspirerad förskola och det känns så rätt i min mage, att han får utveckla sina individuella talanger. All den fria lektiden som är typiskt för svensk förskola.

Att låna och läsa faktaböcker inom personlig utveckling, populär psykologi, spiritualitet har fått mig upptäcka och lära känna mig själv. För några år sedan skulle jag tyckt det var lite pinsamt att berätta men nu litar jag på den där inre känslan av vad som är rätt för mig. Kreativitet, inspiration och motivation är sökorden för att finna nya böcker just nu...

Vad tyckte du om att göra som barn?




Veckans tips:
TED talks - "how schools kill creativity"
The Element - how finding your passion changes everything, Ken Robinson
Kreativitetskoden, Nicolas Jacquemot

14 jan. 2015

Att sträva efter att känna flow...

För 10 år sedan jobbade jag som modedesignassistent på Massimo Dutti (ett av Inditex modemärken), jag bodde i Gracia i Barcelona med min spanske sambo som pluggade till pilot. Nått år tidigare hade jag avslutat min treåriga modedesignutbildning på IED i Madrid och jag kände att alla mina drömmar gått i uppfyllelse. Drömjobbet i modebranschen, drömstaden Barcelona, drömlivet...

...som inte var så drömlikt. Att pendla minst 2h per dag i Barcelonatrafik, att jobba långa dagar med siestapaus mitt på dagen (i ett industriområde i en katalansk liten by), att följa trender, inspireras (läs kopiera) och designa kläder gjorde inte mig lycklig. Jag tappade gnistan. Jag stupade i säng varje kväll och helgerna planerades så jag kunde sova så mycket som möjligt. Jag lyssnade inte på mig själv, på kroppens signaler: jag levde ju drömlivet!

Här kan du läsa om mina år i Spanien: Gbg till Bcn via Madrid (se under etiketter i högerspalten)

Jag läste precis en intressant spansk bok (Urbrands, Risto Mejide) om att bygga personligt varumärke, författaren är känd spansk tv och sociala medie-profil med typ 2 miljoner följare på Twitter. Som provocerar, irriterar och är brutalt ärlig. Han skriver om att skapa saker som kunderna (följarna) sprider åt dig. Om att bredda sin bas med att skriva krönikor, böcker, föreläsa, podda förutom vara aktiv på olika sociala medier och ha ett eget tv-program (viajando con Chester).

Han berättar om människorna som influensierar andra, som Steve Jobs, Bill Gates etc. Trender, stora globala samhällsströmningar som co-working, co-owning, crowdfunding (inkl. couchsurfing, carpooling etc) - om coolhunters, trendbyråer. Resa, samla information, research och här börjar jag känna flow...

Jag kluddar ner nästan oläsliga minnesord på lösa ark och idéerna poppar upp! (Måste läsa Ken Robinsons, "El elemento, descubrir tu pasion lo cambia todo" - får googla vad den heter på svenska)

Jag läser om att skriva sin historia (identitet, kultur, språk, stil etc), berätta sin historia - storytelling! Vad gör mig unik? USP! Jag får några idéer till min portfolio, till hur jag vill utveckla den här bloggen med en kombination av mina intressen med en förhoppning att det kan göra att min framtida arbetsgivare får upp ögonen för mig. Det kommer fortsätta vara en krönikeblogg, men nu tänkte jag ta steg och våga sprida den. (Länka gärna hit, om du tycker det jag skriver är intressant!)

Jag funderar över hur de flesta inte är kreativa när de känner sig osäkra, otrygga eller producerar iallafall inte utanför boxen, vågar inte lika djärvt - jag är en av dem. Hur många jobb i designbranschen är på osäkra kontrakt, det står 100 på kö för din tjänst om du inte presterar. Stressen över av vara "rätt", inne, trendig... Perfekt!

Jag tar ett steg tillbaka. Minns mig själv för 10 år sedan. De höga kraven jag ställde på mig själv. Hur jag borde vara, göra, prestera - duktiga flickan som klarar allt, samtidigt!

Nyfiken, lekfull - lusten att lära mig nya saker, viljan att söka nya upplevelser. Kreativitet - strävan efter att känna flow. Njuta av vägen, känna mig good enough och att jag duger precis som jag är. Jag är inte det jag presterar.

Veckans tips:
Flow = ett tillstånd där man är intensivt uppslukad av och engagerad i nuet. Börja leta aktiviteter som får dig känna flow: läsa en bok, måla, dansa, springa, skriva, prata med en vän...

UPDATE:



Det känns pirrigt att börja lägga upp små grafiska bilder här men jag måste ju öva för att lära mig så jag tänkte testa mig fram. Jag vet att de är kass kvalitet, tyvärr orkar inte blogspot ladda upp tyngre just nu. Jag testar även lite olika format etc för pinterest/ facebook. Om du har tips, lämna gärna en kommentar!

12 jan. 2015

Tvåspråkighet och bikulturalitet...

Veckans häftigaste känsla var när mitt barn pratar spanska med sina spanska släktingar som det vore det mest naturliga och helt normalt. Tvåspråkighet, flerspråkighet... Mitt mål är att mitt barn ska kunna tre språk flytande, svenska, spanska och engelska. Om jag får drömma skulle jag välja kinesiska som (fjärde) skolspråk. Vet inte om det kommer finnas som val men tror att som framtida global medborgare, att kunna de största världsspråken vore fantastiskt.

Jag har sen mitt barn var nyfödd velat att han ska växa upp mellan två länder, två kulturer, två traditioner och känna sig hemma både i Sverige och Spanien. Ett långsiktigt mål som kräver mycket av mig men även skänker mig så mycket glädje. En av de spanska släktingarna var så glad att veta mina prioriteringar, att höra att barnet både förstår och börjat prata spanska. Vi pratade om att leva spanskt liv, med lek i parken, äta sen lunch, vara med ute på restaurang sent på kvällen. Att lära sig de spanska rutinerna, med kindpussar och siesta.

De kommande åren är tanken att spendera all ledig tid i Spanien - Reyes, Semana Santa y verano. Reyes var en stor succé, speciellt "la cabalgata de Reyes", alla människor på gator och torg, all glädje, alla barn. Att träffas, mötas utomhus är nog största skillnaden mellan Sverige och Spanien. Man lever sitt liv utomhus på ett helt annat sätt, självklart mycket pga av vädret. Det sociala livet, att okända människor hälsar och prata med andra barn, barnfamiljer i parken är helt normalt. Den öppenheten älskar jag och vill gärna dela med mitt barn.

Spanjorer är i allmänhet mycket mer barnvänliga, barnkära än svenskar men livet med barn är otroligt mycket enklare i Sverige, delvis pga föräldraledighet, VAB, subventionerad kommunal förskola etc men även att det finns skötbord på offentliga toaletter, barnstolar på caféer/restauranger och barn får vara busiga, lekfulla kreativa barn (menar ej ouppfostrade). Självklart får jag frågan varför jag inte bor i Spanien av de spanska släktingarna. Vi pratar om skillnaderna, jag försöker förklara att för mig handlar det om vardagen, eftermiddagarna med mitt barn. I Spanien var jag aldrig hemma innan 20:00.

Jag tittade nästan enbart på spansk tv, läste spanska nyheter etc när jag bodde i Spanien. Jag levde i Spanien, pratade spanska hemma, på jobbet, t.o.m drömde på spanska. En hel värld öppnade sig med det spanska språket och för mig känns det naturligare att läsa böcker på spanska än engelska. Den där känslan av hur ett språk öppnar dörrar till kultur, musik, böcker, tv. Mitt barn hurrar här bredvid att det finns Pocoyo på spanska på tv:n. Överlycklig!

Jag tänker en del på hur det största som skiljer mitt halvspanska barn mot de spanska barnen är klädvalet, praktiska funktionella kläder. Färgglada randiga tröjor. Att för mig är lek, kreativitet och upptäckarlusten viktigare just nu än att sitta rätt och äta fint, söndagspromenera uppklädd och inte smutsa ned sig. Den där fria uppfostran som provocerar för att de tror att jag menar att jag inte har några regler alls. Så är det självfallet inte, men jag vill inte spendera mina dagar med att säga nej stup i kvarten, klaga och diktatorisk bestämma med hot (och aga). Några få, enkla regler som att inte slåss, inte säga dumma saker om andra - sunt förnuft!

Mitt barn kallar alla äldre släktingar "abuela/abuelo" (farmor/farfar), mina ögon tårar sig och jag tänker på livet som aldrig kommer bli. Det som aldrig kommer hända, pga av cancer, sjukdom och död.

Svensk mamma + spansk pappa = ett barn vars favoriträtter är paella och köttbullar (jag vet, klyscha men sant!). Som firar både jultomten och Reyes. Jag försöker finna den gyllene medelvägen, ta seden dit vi kommer och leva spanskt liv i Spanien, med sen lunch, siesta, sen middag och massor av socialt utomhusliv.

Mitt tvåspråkiga bikulturella barn - den obeskrivliga glädjen när verkligheten överträffar drömmen.

Veckans tips:
Sv-Es (Svenska - Espanol) tvåspråkiga barn, min lekträffgrupp för barn som pratar svenska och spanska (och deras föräldrar). Sv-Es är ett FB forum där jag tipsar om artiklar och böcker om tvåspråkighet, tankar och funderingar kring tvåspråkighet och bikulturallitet. Sv-Es har omkring 150 medlemmar.
Boktips:
"Den tvåspråkiga familjen", Edith Harding Esch och Philip Riley (The bilingual family)
"Så blir barn tvåspråkiga", Lenore Arnberg

10 jan. 2015

Minimalism, frivillig enkelhet och köpstopp...

Frivillig enkelhet, köpstopp och minimalism är några av sökorden som lett nya läsare hit de senaste månaderna. Att starta eget klädmärke finns alltid med i toppen. Ett gammalt inlägg om frivillig enkelhet är veckans mest lästa. Drömmen om att leva "digitalt nomadliv", arbeta på internet från ett varmt land långt borta. Medveten konsumtion, miljö och hållbarhetstänk. Privatekonomi, budget och att leva som ensamstående mamma.

Into Mind har en 30 dagars minimalismutmaning som jag tyckte var tänkvärd. En dag utan shopping, en utan sociala medier, en dag utan tv etc och även en dag med mindfullness, meditation, tacksamhet och städa ur din garderob, röj i ditt digitala liv och fundera över hur du kan förenkla din vardag.

Under åren jag drev eget klädmärke levde jag hemma hos mina föräldrar. Att spendera pengarna jag tjänade på min lilla klädbutik kändes fel. Att driva eget företag fick mig omvärdera hela min livsstil. Jag blev mer medveten om hur mycket saker verkligen kostar, hur mycket tid det tog att tjäna pengarna i motsvarighet till att slösa bort dem. Jag började fundera i "är det värt att jobba en dag?"- för att köpa X. Eller är jag hellre ledig?

Att veta mina prioriteringar har hjälpt mig definiera hur jag vill leva. Jag har inspirerats massor av köpstoppsbloggen, speciellt inläggen om privatekonomi och budget. Jag lever som ensamstående mamma med en medellön, bor i en ganska dyr liten hyresrätt men har nära till jobb och förskola så jag behöver inte bil. Jag sparar ca 20%, lägger 40% på hyra, 20% på mat/musts och har ca 20% kvar till wants. Jag har läst om 60% solution budget och 50/30/20 (the balanced money formula) - och försökt anpassa min budget, ökat mitt sparande och funderat över mina "needs vs wants".

Att spara pengar så vi kan resa till Spanien 3-4 ggr per år är en mycket viktigare för mig än shopping, restaurangbesök, inredningsaker etc. Men samtidigt vill jag kunna unna mig någonting ibland så jag har skapat en månadspeng till mig själv, där jag varje månad bestämmer vad jag vill ha. Ibland sparar jag nån månad och unnar mig någonting dyrare. Här har jag inspirerats av afterDRK "5 piece french wardrobe", capsule wardrobe - att endast köpa 5 nya plagg per säsong, 10 nya per år (basplagg ej medräknade). I höst har jag t.ex. köpt 3 nya ulltröjor, i våras ett par snygga gympaskor, en jerseyklänning a la "Little black dress". Mer genomtänkta medvetna köp av bättre kvalitet.

En månad utan shopping tycker jag är en bra början för att reflektera över ens dagliga slösande. Jag tyckte jag hade ganska bra koll men hade inte räknat på hur mycket pengar jag la på barnkläder varje månad, några t-shirt här och där som jag bara köpt för att de var fina. Så mycket barnplagg jag köpt som aldrig använts, min son vägrar jeans, skjorta, stickade tröjor - vill enbart ha mjuka bekväma plagg så nu köper jag bara förskolekläder!

För mig handlar minimalistisk livstil, frivillig enkelhet om att bo compact living i stan, förenkla min vardag med att ha nära till jobb och förskola och slippa pendla. Att rensa i röran, organisera hemma så att allt ha sin plats. Underlätta vardagen med att t.ex. bara tvätta en gång i veckan, 3 maskiner på nån timma (ja, gemensam tvättstuga). Att inte titta på tv/ipad under några timmar varje eftermiddag utan leka med mitt barn, laga och äta mat tillsammans. Ge mig själv nån timmas återhämtning varje dag när jag läser en bok, gör lite yogaövningar och går och lägger mig i tid. För en del av er låter detta säkert tråkigt och präktigt men det gör att JAG mår bättre, är lyckligare och det är ju det viktigaste, för mig!

Veckans tips:
1. Köpstoppsbloggen
http://notbuying.blogspot.com.es/2013/03/60-solution-budget.html
http://notbuying.blogspot.com.es/2013/03/503020-budgeten.html
2. Minimalisterna
3. Into Mind
4. Amerikanska minimalismbloggar: The Minimalists, Be More With Less, Becoming Minimalist finns i länkarna nere i högerspalten.
5. http://backstageimodebranschen.blogspot.com.es/2013/09/frivillig-enkelhet-att-inte-vilja-ha-mer.html


8 jan. 2015

Inspiration, motivation och kreativitet...

Vem är jag om jag är sämst? Kan mindre än alla omkring mig? Att byta karriär, är för mig att ta ett steg utanför min comfort zone. Lära mig om nya saker jag inte kan, ännu... Utvecklas! Prestationsångesten att jämföra mig med andra som redan är färdigutbildade och jobbar som formgivare, grafisk designer, art Director etc. Näe, jag kan inte jämföra min början med någon annans mitten.

Min bakgrund, min utbildning, min arbetslivserfarenhet är så mycket mer värd än att jag börjar på noll. Jag tycker om att få vara bred, därför tilltalas jag av bloggvärlden, för här kan jag få vara alla mina jag. Att växa upp som barn till en arkitekt och en inredningsarkitekt har självklart influerat mig även om jag inte är utbildad inom detta så kan jag mycket om branschen och har jobbat på arkitektkontor i snart 2 år (+ extrajobbat innan). Jag har formgivet en bok och skapar presentationer i InDesign. Jag jobbar även en del med kommunikation, hur vi ska kommunicera idéen, sälja in den, vinna arkitekttävlingar...

Jag funderar en del över när bloggvärlden gjort "alla" till inredare, fotograf, modedesigner, författare etc. Fantastisk att ens hobby blir ens jobb men jag tycker det blivit lite för mycket styling och för lite verklighet. Ja, inreda för perfekta foton istället för ett personligt hem. Trendenser länkade till flera intressanta inlägg om rädslan för att göra "fel", att alla försöker vara unika på samma sätt "loppisfynd, designklassiker och ikeahacks". Jag hoppas också att fler vågar släppa på prestigen, mindre ängslighet, mindre slit & släng och mer personlighet.

Jag vill inte bo i en kuliss, scen, uppvisning. Vill inte inreda mitt hem enligt den rådande svenska "personliga" trenden. Jag vill samla mina minnen hemma, som påminner mig om min barndom, mina år i Madrid och Barcelona, min mamma och mitt barn. Som bär en historia. Jag står för att jag inte är en loppisletare, men det betyder inte att jag inte ärvt, fått flera möbler, porslin etc. För första gången i mitt liv bor jag i en lägenhet med mina möbler och saker samlade. Hemmet blev mycket färggladare, mindre minimalistiskt än jag trott men jag älskar mitt kreativa personliga hem.

Att vara sann mot mig, välja det som känns rätt för mig, gå min egen väg är viktigare än ett hem att "visa upp". Jag är inte mitt hem, mina ägodelar. Jag är jag. Stör mig så i allt alla vill ha för att bygga upp en bild, en ilusion. Alla pengar som slösas på att bygga sitt eget varumärke, för att passa in i mallen. Bloggvärlden bidrar verkligen till att en del saker hypas, och så ska alla köpa, laga, göra precis samma sak. För att visa att de hänger med, är trendigt rätt.

Enligt mig är det ängsligaste och minst personliga ett vitt hem, vitt golv, vita väggar, vita möbler, vitt kök. På jobbet inreder jag nybyggda hyresrätter som ska försöka passa så mångas smak som möjligt, se fräscha ut länge och hålla stilen i många år. Tyvärr inreds det alldeles för ofta i årstrender, fasader målas illgrönt och känns daterade nått år senare.

Jag älskar trender, att följa samhällsströmningar och är väl medveten att jag inte står utanför. Jag påverkas av allt omkring mig. Men många som jobbar i branschen tröttnar på svängningarna och inser att för att hålla kreativiteten vid liv måste man lita på känslan. Hålla den kreativa lågan brinnande. Finna saker som inspirerar en, lära sig nya saker och utvecklas, i livet och i sin stil, formspråk.

Jag saknar att omges av ett kreativt team av kollegor, leva den kreativa processen, göra research, jobba projektbaserat och kommunicera koncept. När jag lyssnar för mycket på andra, läser för många likriktade bloggar tappar jag bort mig själv, i prestationsångest och i rädslan för att göra fel, vara sämre, inte vara tillräcklig istället för att låta passionen visa mig vägen.

Veckans tips:
1. Trendenser länkar om en personlig inredningsstil, BElieve in YOUrself
2. Podden (inspirations)KÄLLAN med atilio-Sandra: tack för alla inspirerande motiverande intervjuer med kreativa människor.
3. För er som kan spanska tipsar jag om "viajando con Chester", så inspirerande ärliga öppna intervjuer!




4 jan. 2015

Spanien vs Sverige

Den surrealistiska tanken att jag skulle kunna flytta till Spanien, om jag ville. Sen några dagar är vi hemma hos barnets spanske pappa i Cartagena. Solen skiner varje dag och det känns som vår i luften. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle vara om vi bodde här. Jag vet, efter 8 år i Spanien, att vädret, solen och att kunna vara utomhus i 6-8 timmar i sträck, under vinterhalvåret inte är allt. Men som jag saknar ljuset när jag är i Sverige.

Jag är ingen vinterperson, jag hatar att frysa! Problemet är att jag aldrig frusit så mycket som under mina vintrar i Madrid och Barcelona. Att bo utan centralvärme och ha mellan 14-18 grader inomhus, att frysa hemma är nog det värsta jag vet. Just nu sitter jag och mitt barn nedbäddade i sängen, fullt påklädda, tätt intill varandra. Att låta honom leka på en svinkallt stengolv är liksom inte ett alternativ.

Jag älskar att om någon timma få gå ut, att solen värmer och han får springa av sig utan vinterkläder, mössa etc. Det är långhelg i Spanien och vi är här för att fira Reyes, de tre kungarna, de tre vise männen, kommer med presenter. Igår i parken kände jag för första gången att mitt barn, som får ligga på mage i gruset och leka, såg smutsig oh ovårdad ut. En del spanska barn blev nyfikna men mammorna sa hårt till dem att inte smutsa ned sig. Finklädda, vattenkammade och iordninggjorda för lördagspromenad i kortbyxor, strumpbyxor, lackskor och fina kappor. Nytvättade, parfymerade och väluppfostrade.

En del av mig vill göra revolt, älskar att mitt barn får vara barn, leka o smutsa ner sig i mysbyxor. Men en annan del fick mig att fundera över klassamhället i Spanien. Att klä sina barn in i en högre klass? Hur smutsiga ovårdade barn oftast är fattiga. Prins/prinsess outfits är idealet. Långt ifrån sättet att tänka i Sverige. Där det är trendigt att klä barn i second hand, färgglatt och barn gärna får leka i vattenpölar, klättra i träd och smutsa ned sig.

Jag har inte varit i Spanien på vintern på flera år, största kontrasten modemässigt är att 90 % av svenskarna har svarta vinterkläder. Här har de flesta bruna, beige, mörkblåa eller militärgröna...

Efter de första dagarnas förälskelse i vädret, solen och ljuset inser jag att jag nog, hur fel det än låter i mina öron, nog bara skulle bo i Spanien om mitt barn kunde gå i svenska skolan. Kreativitet, innovation och leka, pyssla, busa... Jag funderar över alla svenskar som bor i "svenskbyar" i Spanien, inte lär sig spanska och inte umgås med spanjorer. Jag vet inte vart jag vill komma med mina tankar utan det är nog mer en insikt att beslutet är fattat.

Det kommer vara en balansgång, att växa upp mellan två länder och försöka ta till sig de bästa från varje land. Att inte ställa länderna emot varandra, att inte jämföra, peka och irritera sig. Utan försöka acceptera, även om jag har väldigt svårt för hur många behandlar sina barn här. Att klä flickorna i vita strumpbyxor och klänning och gå till en lekplats men säga: smutsa inte ner dig!

Äldre människor i allmänhet är otroligt kärleksfulla, helt okända gamla gubbar och tanter kommer fram och pratar, busar med mitt barn. Så häftigt att se hur språket bara bubblar, han svarar på spanska och lär sig massor med ord varje dag. Tid med sin pappa är så viktig för språkutvecklingen. Jag pratar svenska men spanska är ju vårt familjespråk, hemspråk när vi är alla tre eller tillsammans med släkten. Sorgen över att mitt barn växer upp utan sina spanska farföräldrar. Vi har försökt förklara att de bor i himmelen, men än så länge tror snart 4-åringen att det är väl bara att åka flygplan och hälsa på...

Vardag i Sverige - semester i Spanien
De bästa av två länder!

(Tyvärr kan jag varken länka eller sätta in bilder via ipaden så det blir bara text tills vi är tillbaka)