31 aug. 2014

Politik, populism och sociala medier...

För första gången tänkte jag göra lite research och läsa på innan jag går och förtidsröstar om en vecka. Jag brukar aldrig blogga om politik. Läste precis boken Nätsmart där det står att politik är ett av de få ämnena man inte borde blogga om, då de ofta väcker debatt, åsikter, kritik och där man väldigt snabbt korsar gränsen mellan personligt och privat. De senaste månaderna har jag märkt hur en del av mina ord kan tas som politiska åsikter. Hur allt man skriver formas av intryck och de som läser lyssnar, känner, funderar och reagerar utifrån sina egna åsikter.

Jag kan irritera mig på människor som är enbart följer, lyssnar på likasinnade. Jag inkluderar mig själv. Så under en vecka har jag bestämt mig att bredda mitt flöde. Söka, googla, läsa, lära mig mer. Jag tycker det är så kul och inspirerande när bloggare tipsar om saker de läst. Vart de hittar information, när de länkar till källan. Jag brukar klicka igenom bloggarna som andra bloggare följer. En del fastnar, ibland hittar jag nya egna favoriter. Ibland upptäcker jag hur vi är mer olika än jag trodde.

Jag läste en intervju med en kvinna som jobbade med sociala medier för Obama, hon hjälpte honom skriva de där Twitter meddelande som avgjorde valet. Vilken fingertoppskänsla för vad som är rätt just nu...

För första gången tänkte jag läsa på lite mer om de olika partierna. Tycker det är spännande med politisk reklam. Populism. Hur allt låter någorlunda ok i mina öron. Från ena sidan till den andra. Men borde lära mig mer. För visst är det så att man lätt fastnar, i gamla tankesätt, mönster. Så jag utmanar mig själv, att gå utanför min comfort zone-flöde. Kunskap är makt.

Jag har tänkt en del på hur mina år i Spanien format mig, där jag utbildade mig, träffade en marinsoldat. Hur någon annans barndom, utbildning, jobb, åsikter format mina åsikter. Hur det format mig att växa upp i ett kreativt egenföretagarhem. Att själv startat och drivit eget företag. Hur jobbet som modedesignern fått mig att vilja hoppa av hela konsumtionskarusellen. Hur att bli mamma förändrat mig, viljan att mitt barn växer upp i Sverige. Hur de 8 år jag bodde i Spanien föralltid kommer göra mig utlandssvenska. Hur jag anser man ska ta seden dit man kommer (med svenskar i Spanien som varken talar språket, lärt sig kulturen och fortfarande lever som "svenskar" i bakhuvudet) samtidigt som jag nu har ett eget halvsvenskt barn.

Jag följer en del bloggare med sunda, kloka värderingar som inte har alls samma politiska åsikter. Jag har vänner med åsikter från höger till vänster. Jag kommer nog aldrig bli politisk aktiv då jag egentligen inte ens tycker det borde finnas olika partier utan alla borde samarbeta i sakfrågor. Men det är en helt annan disskussion.

Valaffisherna fyller stan med populista budskap men jag kan inte låta bli att undra vad som hände bakom kulisserna. Backstage när de bestäms vilka slagord som ska användas. Hur får vi med oss flest? Vilket är 2014 års viktigaste tema?

Funderar över hur andra tänker eller inte verkar tänker alls. Hur andra människor formats av sina föräldrar, sin barndom, sin utbildning, sina vänner, sina arbetskamrater, sin partner i sina liv. Vad har format dig?

29 aug. 2014

Att vara alla mina olika jag, samtidigt...

Fredag kväll, klockan är 18:30 och min 3,5-åring har just somnat i soffan. Jag tar fram veckans alla kluddiga anteckningar med tankar, funderingar och stödord. På flera ställen står det "att vara alla mina jag". Jag kan bara vara jag. Jag läste "Den magiska gnistan" av Kajsa Ingemansson förra veckan och den väckte en massa känslor och fick mig att se min karriär med nya ögon. Några rader om att det aldrig är för sent, att vi alla kan utvecklas, att ha mod att gå vidare, att skapa förändring och att våga avsluta och tacka för det kapitlet i vårat liv.

Jag känner att jag är påväg att avsluta ett kapitel. Småbarnsmammakapitlet, åren när jag försökt skapa ett nytt tryggt lugnt liv för mig o mitt barn i Sverige, separation från personen jag trodde jag skulle dela resten av mitt liv med...

Jag vänder blad nu. Tackar för alla lärdomar, omvägar och felsteg. Känner lyckan över att ha utvecklats, till en bättre version av mig själv.

En av sakerna jag tycker mest om med pinterest är att där får jag vara alla mina jag, samtidigt. Jag kan vara modedesigner samtidigt som formgivare, samtidigt som kock och arkitekt. Jag känner hur kreativiten pirrar i fingrarna när jag hittar ett DIY-projekt, en snygg färgglad tavla, en god maträtt, en smart compact living lösning etc. Jag vill resa till storstäder i världen, jag vill träna, jag vill läsa, jag vill sy, jag vill så mycket och ser så många möjligheter... Där kan jag även vara mamma, låta fantasin flöda i påhittade barnrum, hitta inspiration till pyssel, lek och barnutveckling.

Jag gick tillbaka i bloggarkiven häromkvällen. Läste min egen starta och driva eget-historia. Hur jag även då fick vara alla mina jag samtidigt. Research, tygleveratörer, fabriker, mässor, butiker. Skapa ett koncept, en helhet, ett formspråk, formgiva en logotyp, etiketter etc. Förutom att skapa en egen klädkollektion inreda en butik. Och blogga om det. Skriva. Dela med mig, generöst, om vägen mot mina drömmar.

Läste en kommentar om att jag var klok. Intressant att läsa för att jag ifrågasatte inte bara mig själv utan även mina livsval, karriärsval, framtidsplaner. Att vi är många som funderar över våra liv, våra val, vem man är, vem man vill vara. Att jag vågade vara mig själv. Ärlig. Tack!

Jag har bestämt mig att inte gå tillbaka, inte vända om. Börja ta små steg framåt, i en ny riktning. Inte tappa bort mig själv i min mammaroll utan fortsätta vara alla mina jag. Samtidigt. Hitta tillbaka till henne, jag var, jag är. Hon som tycker om text, bild, färg o form. Hon som inte kan låta bli att planera och organisera och rensa i röran. Hon som tycker om trender, research och gogglar allt. Hon som funderar, analyserar och ifrågasätter.

Hon som en fredagskväll sitter med kluddiga anteckningar och skriver på sin krönikeblogg, med en halväten frukosttallrik till kvällsmat. Ensam med sina tankar. Nöjd över att mentalt skrivit första sidan på ett nytt kapitel.

24 aug. 2014

Könsneutralt, genus och härskartekniker...

Ibland känns det som jag inte ens känner mina närmaste. Jag förstår inte hur de resonerar, tänker och undrar över deras livsval. Då kan jag önska att de skulle blogga, så jag får höra deras röst. När man bara missförstår varandra för man har inte samma utgångspunkt.

Ett ämne som provocerar är mitt val att låta mitt barn bestämma. Att inte säga nej när han utvecklar sin personlighet. Mitt barn får gärna prova mitt läppstift, han får naglarna målade när jag målar mina när han ber om det. Jag reagerade positivt på Åhléns nya reklam: barnen bestämmer. Den kändes lite nytänkande. Att låta barn vara barn. Den har fått en del kritiska röster, om att inte ta ett tillräckligt långt steg, att verkligen blanda ihop barnavdelningen.

Innan jag fick barn fanns det inte för mig att jag skulle klä mitt barn könsneutralt. Praktiskt, funktionellt och bekvämt men mitt barn har öppnat mina ögon och jag låter honom bestämma. Vill han ha en rosa mössa - ok! Både mina föräldrar, syskon och pappan (med spanska släkten) tycker jag provocerar.

Som designer vet jag precis hur modeföretagen tänker och vet att det mest söta, gulliga, prinsessiga och det mest tuffa, coola säljer bäst. Tyvärr. Jag kan tycka det är tråkigt att könsneutralt just nu i Sverige är ganska färglöst. Man tar det säkra, tråkiga. Jag känner inte att jag hittar ett självklart val för mig som är könsneutralt, färgglatt, regnbågsfärger samtidigt som ekologiskt, funktionellt och bekvämt. Ett enfärgat plagg för mig är inte könsneutralt utan en självklarhet.

I somras klippte vi min pojkes hår ganska kort och fick en kommentar om att det blir ju så varmt för honom. Var tvungen att svara att det blir nog varmt för flickor också men ingen klipper deras hår kortkort.

Jag tycker det är spännande att se vad andra like:ar på instagram. Intressant då jag får en bredare bild av deras personlighet, deras åsikter. Vilka följer de? Är det "hormoner & hemorojder"-mammaliv? Är det vita perfekta stylade hem? Är det "färg för fan"? Är det loppis o second hand? Är det designmöbler o trender? Är det feministiska åsikter? Är det kändisar???

Jag klickar o hamnar på mannens instagram, verkligheten bakom den perfekta stylade ytan hos en inredningbloggare. Han är både omogen, barnslig och sexistisk. Lägger upp bilder på henne osminkad och morgontrött, känns nästan som hämnd. Jag har följt henne länge och hade byggt upp en mental bild, har sett bilder från deras romantiska bröllop och avundats deras kärlek. Men så förändras allt med några få bilder.

De här med hur kvinnor porträtteras i media, även av sina pojkvänner o män. Hur jag såg henne som självständig, stark och så är hon tillsammans med en kille som lägger upp bilder på sitt stånd under byxorna (även om det är ett skämt). Jag lyssnade på sista avsnitten av EbbaKitty tvodd där genusfotografen är på besök och ett annat där de pratar om härskartekniker. Det får bli veckans tips!

Vilket ögonöppnande det här med härskartekniker, så jag kände igen mig och på ett sätt läkte efter mina år i modebranschen med hårda chefer som behandlar en som mindre vetande. Jag minns mig som ung assistent och hur jag ville ha deras gillande och bara svalde all skit. Ignorerande, förminskande, förlöjligande. Mobbing.

Träffade en svensk tjej i somras som också jobbat på Inditex. Hon i butik i Sverige, jag på ett av huvudkontoren men hon förstod precis vad jag menade med att aldrig mer jobba på ett spanskt företag. Hierakin. Härskartekniken. Jag kanske är känslig o mjuk men jag anser mig själv en klok person med bra värderingar. Jag kände med hela mig att det var fel, så här borde man inte få behandla andra människor.

Ibland tror jag att även mina nära läser min blogg, att de förstår mina livsval. Men de gör de inte. De har ingen aning om allt jag aldrig berättat för dem. Ni, som följt mig de senaste åren, vet mer om mig. Så lite man känner andra, egentligen.

Våga visa mer av vem du är, dina åsikter, tankar och livsval!

12 aug. 2014

Att vara vänner för vårt barn skull...

Jag har funderat en del under sommaren över hur man i dagens sociala medievärld även måste separera offentligt. Jag fick en enligt mig konstigt kommentar av en gemensam vän som undrade om vi fortfarande var tillsammans eftersom vi syntes tillsammans på bilder med vårt barn. Det har gått ett år sedan jag berättade för de närmaste, 1,5 sen jag tog beslutet att lämna. Men först för några veckor tog jag bort min FB-relationsstatus.

För mig har inte det varit en viktig del, även om det helt klart verkar vara det för andra. Nu ska man visst berätta för alla för tänk om någon skulle tro att vi, som har ett gemensamt litet barn, fortfarande är tillsammans. Utåt sett har vi haft en tyst långsam separation där den ena velat gå och den andra försökt hålla kvar. Mellan oss har den varit allt annat än tyst. Det är den största anledningen att jag ville bryta upp för att mitt barn, vårt barn, inte ska behöva växa upp med två bråkande diskuterande föräldrar som tjafsar om precis allt. Jag ville ge mitt barn en lugn o glad mamma.

Jag fick höra hur starkt det var av mig att umgås med mitt ex, att leva tillsammans 3 dagar i veckan under semestern för vårt barn skull. Moget av mig att se till barnets bästa och lägga känslorna bakom. Jag tror jag kommit till en den punkten när jag inte bryr mig längre och kan gå vidare. Försöka vara vänner för vårt barn skull. Än så länge litar jag ej på pappan för att ta hand om vårt barn ensam. Men samtidigt vill jag att barnet ska få en närvarande pappa och dela någon typ av vardagsliv med.

En spansk vän sa: du får ju ert barn snart en ny svensk pappa och ni blir en sån där modern svensk familj. Men jag har inget intresse av att finna en ny partner, speciellt inte någon att bo ihop med som skulle ha en papparoll till mitt barn. Eller bäst: "Du kommer träffa någon, så kan ni få ett till barn, köpa hus etc. Jag brukar inte svara men det finns inte i min värld. Jag stänger inte dörren till kärleken men den skulle vara på mina villkor. Nykterist, spanskspråkig... Någon som vill leva enkelt om än som särbo...

"Du kan fortfarande få drömmen" = man, fler barn, villa utanför stan etc.

Så irriterande! Jag lever min dröm nu, precis så här. Jag bestämmer själv över mitt liv, mina val.

Jag är medveten att mina åsikter kan provocera. Men jag dömer inte ditt liv, dina val. Utan jag är trött på att jag tycks synd om, som ensamstående mamma när jag nog aldrig mått bättre, varit lyckligare om än trött och sliten småbarnsmamma.

Jag försöker reagera moget, vill inte att mitt barn växer upp med en mamma som pratar illa om pappan. Men tankarna snurrar. En dag kommer frågorna. En dag kommer mitt barn komma hem från skolan och undra varför han inte har en normal familj som "alla" andra. Varför han växer upp med en pappa på långdistans. Varför, mamma?

Jag har varit tillsammans med en och samma person hela mitt vuxna liv. Vi har delat glädje, sorg, död o barn. Mitt barns pappa är fortfarande en del av mitt liv, kommer alltid vara mitt barns pappa. Så länge jag får bestämma kommer jag försöka vara vänner, för vårat barn skull. Vänskapen som vi tappade bort, när vi slutade unna varandra glädje, egentid, sömn...

"Sakna min pappa" *mammahjärtat brister*

8 aug. 2014

Spanien, tvåspråkighet och att inte vara en typisk svensk turist...

Med mitt blonda hår o blåa ögon märks det lång väg i Spanien att jag är guiri, men eftersom jag talar flytande spanska kommer jag snabbt förbi de första intrycket. Det som jag tyckte var spännande i somras var hur andra svenskar, vanliga turister, helt ovetandes började prata med mig i vi och dom termer. Dem menades spanjorerna. Självklart kan de inte veta att jag talar flytande spanska, att jag mer eller mindre växt upp just precis på det områden. Eller att jag bott åtta år i landet eller att min (brunhårige, brunögda) barn är halvspanjor.

Utan de fortsatte med sitt "så kul att det finns så många svenska barn, barnen kan leka med"-prat. Sen, någonstans när de börjar undra varför restauranger inte öppnar vid middagstid (kl.18;) kan jag inte hålla mig längre...

I somras fick jag även frågan vad jag menade med att jag störde mig så på alla trendängsliga svenskar. Det resulterade i flera intressanta samtal och tankar speciellt kring "att växa upp på en bullerbygata, med högutbildade föräldrar med medelhöginkomst, villa, två bilar etc och en skola med endast helsvenska barn, nån enstaka adopterad". Hur trots att de röstar och anser sig ha vissa politiska åsikter inte kan tänka sig att leva i en mer mångkulturell vardag. Att jag är annorlunda för att jag vill att mitt barn växer upp i en verkligare verklighet. Att göra mitt barn så världsvan och multikulturella kompetent som möjligt. Så att jag aldrig ska behöva skämmas för att mitt barn stirrar på en svart människa eller en person med slöja, för de är inte en del av barnets vardag.

Den nya generationens barn, som växer upp till globala världsmedborgare, där mångfald, multikulturalitet, och att ha växt upp mellan flera länder är normalt. Såg en väldigt intressant TED föreläsning om just detta med vart man kommer ifrån, vem man är, identitet. Hur man ser ut kanske inte är alls hur man känner sig och ens språk kanske inte alls låter som man ser ut. Att många idag har ett/flera ursprungsland, ett annat de växer upp i, ett tredje där de får jobb etc. Jag vill försöka förbereda mitt barn för framtiden. Resa är en del i det. Studieresor till storstäder. I höst ska jag börja släpa med honom till alla Göteborgs olika museum. Turista i min egen hemstad.

Tillbaka till svenskan vid poolen som ansåg att hennes barn bara kunde leka med andra svenska barn. När poolen var full av spanjorer, portugiser, fransmän, ryssar, norrmän etc. Jag minns våra semestrar som liten, hur mamma sa: lek med teckenspråk! Hur jag ganska tidigt hade snappat upp flera ord på spanska, hur vi som tonåringar satt i stora grupper på kvällarna och försökte göra oss förstådda på engelska.

I somras kom mitt barns första meningar på sitt andra språk, han svarar, frågar och pratar spanska med sin pappa. Glädjen i att se den långa slingriga tvåspråkighetsvägen framför mig. Hur mina förhoppning och idéer ger resultat. Svindlande tanke hur jag formar hans liv, hans uppväxt, hans framtid. Hur mina beslut påverkar honom.

I somras tackade de spanska släktingarna mig, för att jag vill, för att jag prioriterar spanska språket, kulturen, etc. Men för mig handlar det ju inte om mitt barns pappas land, språk, kultur utan Spanien är en del av mitt liv, min uppväxt, vem jag är. Spanien är mitt andra hemland. Spanska är mitt andraspråk.

Somrarna i Spanien är en del av min uppväxt, kan tyckas konstigt för andra men de flesta av mina sommarminnen utspelar sig i samma hus, på samma terass framför Medelhavet i samma område som mitt barn spenderat denna sommaren. De 25 senaste somrarna har jag spenderat i mitt paradis på jorden.

3 aug. 2014

Tack för alla sommarminnen...

Jag känner en sån enorm tacksamhet för den här sommaren, den var precis vad jag behövde. Så många nätter på raken av ostörd sömn, så många lugna enkla bara vara dagar. De där 12h utomhusdagarna som jag längtar efter under vinterhalvåret, dagar som börjar och slutar med strandliv.

Morgonpromenader på stranden för att låta resten av familjen sova, sen fruktfrukost i skuggan på terassen, poolbad o glass, sen salladslunch... Några timmars vila i skuggan innan vi bygger mer sandslott tills solen börjar gå ner, dusch med öppet fönster, gemensam matlagning och stor familjemiddag under natthimlen...

De här enkla livet som jag älskar mest av allt, som varje sommar funderar vi hur vi skulle kunna leva sommarhusliv längre... Jag minns de långa sommarloven när jag studerade i Madrid, skolan började först i mitten på oktober, galet långa underbara sommarlov.

Jag har varit ensam halva veckan, bott tillsammans halva. Vänner för vårt barns skull. Jag har haft massor av egentid, läst sisådär 15 böcker som snurrar ikapp i huvudet. Jag suttit uppe och pratat länge och inte behövt tänka på sömnen, lillen har sovit som en stock hela sommaren. Varit med uppe till sent, levt spanskt liv och vaknat sen, ätit sent. Allt är inte lätt med en 3,5 åring men utan stress, med tillräckligt med sömn så har jag mer tålamod och fnissar lite åt min minitonåring istället för att bli irriterad. Han är stor och liten samtidigt.

Jag har kört bil ensam och sjungit högt o falskt precis som jag brukade göra när jag bodde i Spanien, påväg till jobbet, innan jag blev mamma (och fick ett barn som hatade åka bil). Någonstans där på motorvägen med latinomusik hittade jag tillbaka till hon jag en gång var. Hon som dansade på bardiskar.

En månad utan sociala medier gav mig tillbaka det där jag tappat bort, om att man förlorar inte minnena för att de inte finns på bild. Jag har inte varit så strikt, nån vecka sisådär och sen tog nyfikenheten över och jag har tittat 1ggr om dagen. Men inte publicerat någon själv, inte spenderat tid på Pinterest.

Sakta har dagarna blivit veckor och nu är det bara tre dagar kvar. Tre dagar av bad, lek o stunder av egentid innan nästa ensamma mammaperiod. 5,5 vecka av jobb o lämning/hämtning innan vi åker tillbaka hit. Så jag tänkte försöka hålla kvar sommarkänslorna, undvika höststressen. Låtsas att augusti är maj då vi åkte på helgutflykter och upplevde svensk sommar i minivariant.

Hoppas du har haft en härlig sommar och tack för att du läser mina ord, dela gärna dina tankar med mig i kommentarsfältet. Nästa vecka ska jag försöka sammanfatta sommarens funderingar...
Kram