20 dec. 2013

Vågar du stå för dina åsikter och val?

Jag har aldrig provocerat min omgivning så mycket som när jag fortsatte att friamma min 1-åring. Under nästan ett år fick jag höra åsikter angående mitt val att långtidsamma. Jag hade själv väldigt många åsikter om mitt och andras föräldraskap innan jag blev mamma. När det sen blev min tur förändrades mina åsikter och nära föräldraskap kändes rätt för mig. Jag skämtade om att jag blivit en hippiemamma som lyssnade på barnets behov och det fick styra, som samsov, som testade baby led weaning och provocerade genom att långtidsamma. Jag försöker att inte lägga nån värdering i det för jag använde ersättning Danis första månader och kämpade rejält för att få amningen att fungera. När jag vid fyra månader bestämde mig att ge upp, då funkade det. Inte smärtfritt och inte utan sömnbrist.

När jag nu går in i den andra hälften av småbarnsåren läser jag mycket för att finna min väg, på vad som känns rätt för mig. För mig har det alltid varit viktigt att vara mitt barns trygghet, en säker hamn. För mig känns lyhört föräldraskap rätt och jag hamnar på bloggen Vilda Barn och läser för första gången om unschooling filosofin. Att barn får lära sig vad de vill, när de vill. Det är inte lagligt i Sverige och jag har inga tankar på att oskola mitt barn men jag intresserar mig för att barnet själv söker efter svar, lär sig information om ett intresse. Jag väcker gärna mitt barns nyfikenhet och försöker att ta mig tid att förklara hur saker fungerar. Min pojk går på en förskola Reggio Emilia inspirerad pedagogik. De testar sig fram, har t.ex. haft Vatten som ämne under hösten och fått leka, hälla men även testat att frysa vatten. Vad händer då?

Så länge jag har möjlighet vill jag att mitt barn ska vara barn. Utan prestationskrav, press, stress, läxor och höga förväntningar. Därför vill jag inte att mitt barn ska gå i spansk auktoritär skola. Inte engelsk etc heller. Jag har t.o.m. tankar på montessori, waldorfskola etc. Där kreativitet, lust, vilja och nyfikenhet är ledord. Jag försöker att låtsasleka, på mitt barns villkor. Att upptäcka hans egen lilla värld. Jag är medveten om hur jag kan styra leken, men jag försöker att låta han vara han. Inte försöka få in honom in en fyrkantig normmall. För mig låter mina åsikter vettiga men jag är medveten om att de provocerar andra. Som att min lille vägrar tvätta håret och jag gogglar och upptäcker no poo (no schampo). Mitt barn har inte badat på en månad. Det är ok. Även om jag fått höra att han luktar illa.

Jag funderar över mina egna vanor och mitt feta, oljiga hår som måste tvättas varje dag. Jag läser om alla farliga medel och bestämmer mig för som ett nästa steg i mitt förenklade liv att reducera schampo, balsam, krämer etc i toalettskåpet. När jag är igång slänger jag ut alla billiga plastburkar och slänger även några av de billigaste leksakerna. Läser om hur farliga rengöringsmedel är, jag som älskar att städa damm med spruta o papper men bestämmer mig att inte köpa fler. Små vardagssteg i en ny riktning.

Mat har jag skrivit om tidigare och pga av min glutenintolerans kontrollerar jag alltid innehållsförteckning på allt jag köper. Köper helst så naturligt som möjligt och försöker undvika E-nummer. Tog för ett tag sen ett medvetet beslut att köpa så mycket ekologisk, kravmärkt etc. jag kan. Glutenfritt är tyvärr väldigt sällan det.

Jag rensade i min garderob förra helgen när jag började tänka på packning till nyårsresan. Hittade väldigt många fina plagg som jag aldrig använder. Många tunna blusar. Jag är ingen blusperson. Jag tänker på Alexmo klädutmaningen eller 33 plagg. Under hösten har jag investerat i ett par nya vinterkängor och en varm allvädersvinterjacka. Jag gör färre felköp nuförtiden, känner min stil och hur jag trivs att klä mig. Pinterest har lärt mig känna mig själv lite bättre. Jag har en idé om att börja bygga upp en garderob som kan hålla många år. Med färre plagg av bättre kvalitet. Har lagt upp en mental budget för inköp inspirerad av modebloggen afterDRK, 5 plagg/ halvår. Ej inkl. Bas. En perfekt minimalistisk garderob. Där allt kan kombineras och används. I mitt fall mer varma stickade plagg som är det jag använder dagligen.

"Är jag beredd att jobba så lång tid som det tar att tjäna ihop till saken?" Medveten konsumtion.

Jag trodde inte det skulle vara så men några provoceras av min minimalistiska enklare livsstil. Själv provoceras jag av bloggarna som bara handlar om konsumtion, a la Hollywoodfruar. Eller semesterresor med lyxhotell som kostar 50.000 för en vecka på Teneriffa. Ja, jag var tvungen att googla prisexempel... Jag irriterar mig så mycket på vilken förebild de visar upp att jag slutat följa flera bloggare. Följer t.ex inte heller bloggare eller kändisar på instagram för att slippa alla vältränade smala modellkroppar, dyr lyxkonsumtion och perfekta stylade hem. Även tidningarnas retuscherade bilder. Ytligheten. För jag märker hur de influerar mig. Hur jag jämför mig.

Vågar du stå för dina åsikter och livsval inför din släktingar, vänner eller i sociala medier?

14 dec. 2013

Vad har du gjort i år som du aldrig gjort tidigare?

Jag läser flera bloggares årssummering och funderar på det här med att övervinna rädslor. Jag tänker på min comfort zone. På att jag just nu är väldigt nöjd med tryggheten, att mitt livshjul snurrar på lugnt. Jobbet hos min pappa utan press, att kunna hämta Dani lite tidigare varje dag, att inte behöva känna dåligt samvete vid VAB. Att ha tid för sömn, återhämtning och tankar. Att kunna planera för långa semestrar i Spanien. Att ha tid för min familj.

Jag är nöjd med mitt enklare liv. För några år sedan snurrade allt på lite för fort. Jag kände att jag höll på att tappa kontrollen. Att pendla 2h varje dag. Att åka hemifrån kl. 08 och komma hem 20. Att stupa i säng. Att vakna och börja om igen. Stressen. Att alltid vara på topp. Prestera sitt bästa. Vara "duktig" flicka. Sen. Försöket att följa mina drömmar. Starta och driva eget. Min egna höga krav och förväntningarna. När det inte blir som man önskar. Att allt tar längre tid, är mer komplicerat och känslorna när man inte får drömmen att fungera. När man inser att man inte kan leva på sin dröm. Att sälja, avsluta och packa ner. Att börja ett nytt kapitel.

Jag har tagit medvetna beslut de senaste åren att förenkla vardagen. Skalat bort allt som inte leder mig dit jag vill. Som inte får mig att må bra. Mitt sätt att överleva småbarnsåren. Nu börjar drömmarna komma tillbaka. Att börja hemmaträna för att känna mig stark. Att ta fram min symaskin igen, skapa mönster och utveckla idéer. Att lära mig om näringslära, laga mer vegetarisk mat och göra flera hälsosamma val. Att lära mig mer om grafisk design, fler designprogram. Att skriva, blogga och lära känna nya människor. Vill ha tid att läsa om alla böcker i min bokhylla om entreprenörskap, mode, konst, design och favoriterna. Att spara pengar för att kunna förverkliga drömmar. Som 4 storstäder i Asien till min 40-årsdag.

Jag funderar över min USP (unique selling point). Om jag kanske skulle jobba på ett företag som arbetar mot Spanien och Sydamerika. Så jag får användning av min spanska. Mina 8 år i Spanien. Min unika erfarenhet. Gärna ett företag som jobbar med design. Lokalt hantverk. Hållbar utveckling. Sociala frågor. Fairtrade. Minns orden om att jag kanske borde jobba som inköpsassistent istället? Att jag tror jag skulle trivas i en roll som både designer och inköpare. Produktutvecklare. På ett litet företag där man får vara med i hela processen. Som när jag drev eget.

Jag pratade med en vän häromdagen om den största drömmen. Att inte behöva jobba, oroa sig över försörjning. Att vinna en lön varje månad resten av livet. Men vad skulle jag göra då? Det är ett ganska bra tankeexperiment. Personlig utveckling. För att lära sig om vad man själv vill, sina drömmar. Jag tycker inte att mina rädslor styr mitt liv men de senaste åren har mitt kontrollbehov gjort det. Att våga ta ett steg i en ny riktning. Att våga göra misstag. Att släppa kontrollen. Jag vet väldigt väl vad jag inte vill men det kanske hindrar mig att förverkliga nya drömmar. Att jag just nu nöjer mig. Vill inte komplicera mitt enkla lilla liv.

Så vad har jag gjort i år som jag aldrig gjort tidigare? Jag har formgivit en bok (280 sidor med text o bild om min fars företag). Jag har startat en lekträffgrupp SVES för tvåspråkiga (svensk-spanska) barn. Jag har berättat för den jag älskat så länge att det inte längre finns något kvar av vad vi hade. Jag har för första gången fört konversationer och fått lyssna på mitt barns små frågor och funderingar. Jag har bokat mitt livs första charterresa. Jag har visat privata bilder på mitt barn, mitt hem, min familj via instagram till vänner jag aldrig träffat IRL. Jag har blivit beroende av bildströmmen Pinterest där jag spenderar lite väl stor del av min fritid. Jag har för första gången lämnat mitt barn hemma och åkt bort ensam. Jag har sökt jobb för något annat än vad jag är utbildad till. Jag har börjat pensionsspara. Jag har levt som ensamstående mamma och fått vardagen att fungera.

6 dec. 2013

Att träffa nya vänner via sociala medier...

Alexmo har skrivit så intressant om hur svårt det är att hitta nya vänner som vuxen. Hon erkänner att hon inte har något stort kompisgäng och jag känner igen mig. Jag tror att det delvis har att göra med att jag alltid har varit en tvåkompisperson. Men även att jag flyttat flera gånger och bott utomlands. Jag vänner, kollegor i Madrid, Barcelona, Borås, Varberg men det flesta har jag inte träffat sen jag flyttade. Vi har kontakt via Facebook och sociala medier.

Eftersom jag har varit tillsammans med en och samma person sen jag var 18 (14år) har vi alltid varit vi, två ensamvargar som bildat ett par. Jag levde under 8 år i hans land, med hans vänner, familj och släktingar. Jag var riktigt bra vän med flera av hans kusiner och vi träffades i grupp varje helg. Men det är hans kusiner. Det märks nu när vi har separerat. Jag umgicks med några kollegor på Massimo Dutti, speciellt en tjej som jag pendlade ihop med i bil, vi pratade alltså minst 2h varje dag under bilresan. Hade enorm kul när vi lyssnade på latinsk musik och sjöng falsk i kurvorna på motorvägen upp till jobbet. Eller stöttade varandra efter en lång jobbdag när vi fastnade i Barcelonas långa köer påvägen hem.

Jag har några få vänner sen barndomen. Riktiga vänner som stöttar i vått o torrt. Som jag får älta med. Men de har inga barn. Än. Så det finns en gräns för hur mycket de orkar o vill lyssna, speciellt under min "jag vill bara sova"-period. En del vänner har jag vuxit ifrån. Eller mina år utomlands har förändrat mig. Vi kanske är i olika kapitel i våra liv och har inte hittat den gemensamma nämnaren igen.

Jag har bloggat sen 2006. Några av er har följt mig under mina driva eget år, min graviditet, min mammaledighet, livets bergodalbana med både liv och död. Jag har följt er. Vi har blivit såkallade bloggvänner. Har aldrig träffats IRL men de känner nog mig väldigt bra ändå. En av tjejerna startade en privat FB-grupp där vi pratar om allt mellan himmel o jord. Där har jag funnit stöd, pepp och umgänge under det senaste småbarnsåret. Tack för att ni finns där!

I en av böckerna jag läst under hösten stod det att man blir lyckligare av att engagera sig i något, kvinnan i boken startade en Bokklubb. Jag funderade och så vaknade jag tidigt en morgon med en ide och startade SVES - tvåspråkiga barn. Gruppen har på bara några veckor växt till snart 50 st och det gör mig så glad. Jag har funnit flera spanjorskor/sydamerikanskor med barn med svenska partners i Göteborg som jättegärna vill träffas. Så kul! De har kontaktat mig privat på FB och berättat lite om sig själva och undrat om jag vill ses på nån lekplats i helgen. Tänk om jag hade vågat det!

Jag ska under våren få igång min spanska lekgruppträff så min lille halvspanjor och jag får träffa fler i samma situation och han får öva och lära sig mer spanska. Jag tror det är jätteviktigt för hans språkutveckling att han hittar små kompisar i samma ålder som pratar så de leker o lär. Om jag hittar några nya vänner så är det bara bonus. Just det där med en stor brokig grupp där inga måsten finns utan man dyker bara upp och låter barnen finna varandra. Jag önskar att min idé ger mitt barn vänner för resten livet.

1 dec. 2013

Att skapa minnen...

Jag har alltid älskat ljusen, speciellt adventsljusstakarna och ljusen på alla balkonger. Det är första julen som mitt barn är medveten och förstår att något är på gång. Han börjar bli stor. Han vet hur tomten ser ut, att han ska komma med paket. Jag har köpt några om barnböcker om julen och har en idé om att börja bygga upp den där julkänslomagin i mitt barns liv.

Jag minns mina barndomsjular. Små detaljer som min mamma glömt bort. Hur hon sakta skapade julen för oss barn. Min pappa köpte alltid den sista och fulaste granen kvällen innan julafton han kunde hitta stressad från ett sista jobbmöte. Mamma städade, bakade, gjorde allt själv och var så slutkörd på självaste julafton att hon varje år somnade under Kalle Anka. En av detaljerna jag tyckte mest om var strumpan som hängde på min dörr på julaftonsmorgon. Med en tidning och en leksak som skulle underhålla mig några timmar. Sedan flera år tillbaka har vi dragit ner på julen, sänkt förväntningarna och varje år tjötar jag om en enklare jul med mindre julmat, färre julklappar och jag tror vi har hittat en lagom nivå. Utan stress, krav och måsten. Bara mys med familjen och tillsammanstid.

De där små detaljerna funderar jag på. Hur jag vill att jultraditionen ska se ut i vår lilla familj. Vad jag vill ta med mig från min barndom. Vad jag vill göra annorlunda. T.ex. köpte jag en liten minigran i kruka på torget igår. Som jag tänkte klä redan nu. Jag vill vara utvilad, lugn och njuta under jul. Jag har redan köpt alla paket på nätet till lillen. Skippar paket till de vuxna. Tycker om julmarknader och jul på Liseberg. Det är redan en liten tradition i vår familj. Har sedan många år varje december köpt en julprydnad som jag vill ska följa med genom livet. Har minnesjulsaker från tidigare kapitel i livet som får komma fram nu när jag äntligen har ett eget hem.

Funderar på om vi även borde åka till Spanien under Reyes de kommande åren. Så Reyes blir en del av min lille halvspanjors barndomsminnen. Los Reyes Magos (de tre bibliska vise männen); Melchior, Gaspar och Baltasar är den spanska jultraditionen som firas på trettondagsafton då de kommer med en stor kavalkad genom alla spanska städer, det är fullt av folk och karnevalstämning och los Reyes Magos slänger godis till barnen. Paket får barnen den 6 jan och de som varit stygga hotas med att bara få kol. Det är så få år, som julen är magisk. När barn börjar skolan sprids ryktet fort att tomten inte är på riktigt.

Nästa fas, treårsperiod, tills han börjar skolan. Den andra hälften av småbarnsåren. Tre korta intensiva år har vi framför oss då jag känner ett enormt ansvar att lära honom så mycket jag bara kan. Ingen press på er alla andra men jag har alltid kännt att mitt barn är väldigt färdig i sin personlighet och det viktigaste jag kan göra de kommande tre åren, när hans värld fortfarande är ganska liten och jag (vi föräldrar) är de viktigaste personerna i hans liv, är att lära honom om rätt o fel. Sunda vettiga grundvärderingar. Jag läste några hemmaregler, som erbjud din hjälp, säg förlåt, var snäll mot andra, play fair, skratta mycket, lek mycket men plocka undan.

När mitt barn nu börjar leka mer verklighetsrelaterade lekar funderar jag på hur jag styr leken. Som att vi leker mycket med bilar men vi räddar t.ex. Barn, katter, hundar ur höga hus med brandbilens stege, säger till de andra bilarna att de inte får busa, krocka med polisbilen, vi fixar bilar som går sönder och köra bärgarbilen till verkstan etc. Lillen tycker om en tecknad serie som handlar om doc Mcstuffins (FYI en liten svart flicka klädd i rosa) som fixar söndriga leksaker. Det spinner jag vidare på i lekar. Sista veckorna har vi även lekt bebis. Jag får vara bebis (ligga i famnen o mysa) och han tar hand om mig.

Att försöka låta min pojk vara omhändertagande, omvårdande. Utforska o utvecklas. Mitt barn är redan väldigt omtänksam, kärleksfull, har empati och tar hand om de mindre barnen på förskolan. Han tycker synd om andra barn som gråter och är ledsna. Det är vem han är. Alltid har varit. Han kommer aldrig bli nån tuff kille. Svåra balansgången mellan hur man förväntar sig att sitt barn ska vara och Hur ens eget barn är. Vem han är. Vem han vill vara. Vem han kommer utvecklas och bli.

Jag försöker att låta mitt barn välja själv. För mig är det viktigt. Ge alla valmöjligheter. Även om det just nu är en blandning mellan grävmaskiner och leka doktor med leksaker. Jag försöker att göra små medvetna val. Blir nästan löjligt glad när sonen väljer någonting som inte är en bil i leksaksbutiken alldeles själv. Men jag vill att han ska vara han. Han stora dröm kanske kommer att vara att bli grävmaskinist och köra kranbil. Att det får vara ok även om jag hellre ser honom bli doktor. Inte pressa på honom mina egna drömmar.

Tre år. Jag planerar för resor till hans andra hemland. Ett besök på Legoland om nått år. Försöka gå mer på museum. Lära honom så mycket jag bara kan. Varje dag. Det behöver inte vara stora saker, aktiviteter, utan ta mig tiden att läsa böcker. Försöka svara på alla varförfrågor. Leka utvecklande lekar. Låta honom vara en del av vardagslivet, handla, laga mat, tvätta, diska och framförallt mysa. Vara närvarande.

De kommande veckorna nu innan jul handlar det mest om att få berätta om julen för mitt barn. Så många år, långt innan jag väntade barn, drömde jag om att få skapa små vardagstraditioner till någon. Bygga upp förväntningar. Berättelser, sagor, fantasi...

Vad har ni för barndomsjultraditionminnen som ni vill föra vidare till era barn?

UPDATE: Jag vill uppmärksamma att flera i bloggvärlden har skapat roliga uppdragsjulkalendrar till sina barn med aktiviteter eller upplevelser och det tyckte jag är en himla mysig idé och december tradition. På mitt barns förskola har de skapat något liknande med två små tomtenissar som bor under kylskåpet som sänder små uppdrag varje dag som att sjunga julsånger, pyssla eller dansa. Ska erkänna att jag själv faktiskt köpt en adventskalender men den med pixiböcker så varje dag läser vi en liten bok med jultema. Till nästa år ska jag skapa en uppdragskalender med julbakning, julfilm, julmarknad, jul på Liseberg, skänka bort något, vara extra snäll, kramas etc. Det allra viktigaste som ibland glöms bort i all julklappshysteri om att göra gott och skänka glädje till andra vill jag förmedla till mitt barn.