21 nov. 2013

Att vara mer än bara mamma

Jag fick ett råd om att försöka vara mer än bara mamma. Det är snart ett år sedan. Att utmana mig själv. Ifrågasätta. Att våga göra fel och glömma följder. Jag är inte längre hon jag var. Hon som flyttade utomlands som 19-åring. Hon med stort självförtroende som ville ta över modevärlden. Som vågade det mesta. Jag funderar en del på skillnaden med vad man vill göra, drömmer om och vad man är bra på. Det behöver ju inte vara samma. Att jag inte längre är hon jag ville vara. Den trendiga modedesignern som jobbar på ett stort modeföretag och följer trender.

Jag har nog en liten professionell kris. Jag kommer troligen jobba de kommande 30-35 åren. Ja, måååånga år. Efter att ha vabbat i flera omgångar i höst börjar jag förstå att man valde någon utan barn framför en ensamstående småbarnsmamma. Men det sårar. Innan sociala medier-tider behövde man inte se sina konkurrenter tillsammans med gamla kollegor men så är fallet idag. Jag kan googla och känner mig gammal. Har inget spännande socialt liv med utekvällar och coola outfits. Jag har redan levt det livet. I Madrid och Barcelona. Dansat på bardiskar till tidig morgon. Nu dansar jag bara ensam till latinska rytmer i köket.

Jag läser om livspusslet i bloggvärlden och påminns om att de flesta delar på VAB, hämtningar och lämningar, vardagen. Nedräkningen till egentid för mig är nu 3 veckor. Orden "din vardag är någons barndom" fastnar. Jag försöker att inte klättra på väggarna, inte använda " mamma ska bara..." i varann mening. Att vara närvarande även när jag helst skulle vilja vara någon annanstans. Utan ansvar. Inser att jag aldrig kommer bli den där andra personen. Hon är inte jag. JAG är inte hon.

Läser: "jag kan göra precis vad jag vill men kan inte göra allt jag vill". Att jag kommer aldrig bli den där personen jag drömde om att bli. Att det är ok. Nu är det bara att finna och acceptera den nya vägen. Att öppna nya dörrar. Funderar på om jag vill arbeta med riktiga, viktiga frågor. Något mer givande. Arbetsförhållande i produktionsländer? Sustainable fashion? Rena Kläder?

Läste intressant om ytlighet i I-länderna och skänka pengar till katastrofer. Hur vi lägger tid, pengar och tankar på ytligheter. Status. Lyxfällor. Dubbelmoralen i vårt dagliga liv. Vårt samhällsansvar i besluten vi tar. Hur vi lägger tid/pengar på att renovera våra fungerande kök medan vi samtidigt synligt engagerat oss, gärna visar på sociala medier att vi stöttar med 50kr, istället för att försöka förändra, förbättra världen. Hur vi gärna flyr verkligheten. Läser att fler har tröttnat på livstilsbloggarna som bara tipsar (sponsrade, köpta inlägg) om produkter. Köphysterin!

Yta. Jobb i modebranschen. Jag försöker att inte bry mig. Om designhysterin. Det snygga, perfekta, rätta, trendiga. Men känner mig som en sliten småbarnsmamma. Som bara fotar sitt eget barn och inte har något spännande liv att inspireras av. Jag samlar på barndomsminnen från småbarnsåren genom suddiga vardagspixlar (lånar dina ord Alexmo) på instagram. För min skull. För det gör mig glad. Precis som mina ord här. För min skull. Men. Jag vinner nog inga professionella poäng. Som leder till ett nytt jobb. Jag är inte hon. Ung, trendig modetjej. Jag vill inte vara henne heller men mina tonårsdrömmar spökar.

Jag ska försöka vara mer än bara mamma. Vara mig själv med. Hon med de stora drömmarna. Hon som studerade modedesign i Madrid. Jobbade på Inditex utanför Barcelona. Hon som startade och drev eget modeföretag och klädbutik. Hon som dansade till solen gick upp. Men var sak har sin tid.

16 nov. 2013

Vilket liv vill jag leva?

En del veckor bubblar det upp massor av tankar som jag känner att jag vill skriva om. Andra, som denna, kluddar jag ner färre tankar på små lappar som jag sparar tills jag har tid att samla funderingarna och skriva. Nya Damernas Värld damp ner i brevinkastet och jag unnade mig en stund på fikarasten igår på jobbet att bläddra i lugn o ro. Jag fastnade för Katarina Wennstams krönika om hur man inte kan vara alla olika personer man vill vara, iallafall inte samtidigt. Att hela tiden försöka vara den bästa mest perfekta kvinnan, mamman, hustrun, dottern, vännen, kollegan... Att man försöker vara alla varianter av sig själv, småbarnsmamman som gör karriär, har ett rikt socialt liv med många vänner, tränar till maraton, resor till exotiska platser och älskarinna.

Just nu, och de senaste åren, har jag nog inte varit någon bra vän, som har haft tid att lyssna, spendera långa timmar som jag gjorde innan jag fick barn. Jag har nog inte heller varit någon givande partner, orken har helt inte räckt till efter jobb och innan jag stupat i säng. Jag har bara varit mamma. Det är helt okej, med mig. Att sänka mina krav på mig själv. Att inte jämföra mig med andra.

Livet det här veckorna när jag är ensam är väldigt enkelt. Det är så jag får det att fungera. Jag försöker inte hinna med allt det där andra utan fokuserar på att prestera bra på jobbet och vara en närvarande mamma. Jag väljer bort att träna på gym/ gå på After work / träffa vänner etc (allt som kräver barnvakt). Jag mår bäst när jag inte har så mycket inplanerat och inte försöker leva flera liv samtidigt.

Jag tycker väldigt mycket om veckorna nu innan jul, då jag brukar njuta av att vara hemma mycket, pyssla, älskar adventljusen i alla fönster. Jag känner nästan aldrig någon stress, fantiserar inte om den perfekta filmjulen och behöver inte mycket mer än familj, ljus, köttbullar och risgrynsgröt för att känna - julkänslor. Att bara vara tillsammans. Att stanna upp och känna tacksamhet. För året som gått och alla jag bryr mig om.

Jag börjar summera ett väldigt jobbigt år. Analyserar lärdomar, gör bokslut, förlåter för att gå vidare och funderar på vad jag vill förändra. Vad jag vill fortsätta göra. Vilket liv vill jag leva? Det har tagit flera år att sänka kraven på mig själv. Att inte försöka vara alla de där andra som jag inte är. Egentligen inte heller vill vara. Utan vara bara mig själv. Jag trivs bäst med en enklare mer minimalistisk livsstil med mindre krav, måsten och dåligt samvete. Ett jobb jag inte tar med mig hem. Fritid att läsa böcker, måla, sy, fixa hemma. Jag känner balans när jag inte har en massa måsten utan skalar ner mitt liv. Accepterar att småbarnsåren mest handlar om att vara mamma.

Jag tror att årets största lärdom är att jag måste ta hand om mig själv först. Att den viktigaste är faktiskt jag. Att försöka göra mer saker som gör mig glad, som får mig att må bra. Som alla färgglada saker fyllda av minnen som hänger på väggarna hemma. Jag fortsätter försöker rensa bort allt som jag inte behöver, som ger mig dåligt samvete (källarförrådet). Att vardagslivet flyter på enkelt gör så mycket. Bara det att alla sonens leksaker har sin egen plats i olika lådor eller att jag faktiskt trivs med att bara ha tvättid en gång i veckan, tre maskiner på en timma sen är det klart - jag som trodde jag inte skulle kunna leva utan egen tvättmaskin, speciellt som småbarnsmamma. Jag lagar mycket storkok, t.ex köttfärssås och fryser in. Skapar nya rätter med rester.

Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är för mig att spara pengar, känna ekonomisk trygghet, för att kunna förverkliga drömmar. Häromdagen såg jag en annons om billiga sista minuten vintersolresor och kunde inte låta bli att tänka på min son utan vinteroverall och mössa, höra hans glada utrop: "mamma, de e sol ute" och se honom springades på en varm sandlådestrand. Så jag klickade. Över nyår åker vi en vecka till hans andra hemland.

7 nov. 2013

Att vara mamma...

Den senaste veckan har jag levt i en liten vabbubbla, varit vaken flera timmar mitt i natten, sovit långa siestor mitt på dan, tagit hand om min sjuke lille son och livet får stå med pausknappen intryckt. Jag är glad att jag har frysen full med mat och brukar bunkra upp hemma med lite av varje så jag klarar mig några dagar utan att orka gå utanför dörren. Försöker att inte klättra på väggarna även om det är väldigt påfrestande att vara ensam med sjuk mammigt barn och att knappt hinna duscha. Det påminner mig om livet med en nyfödd bebis.

Jag lyssnar på Ebba von Sydow på Efter 10 och hennes nya gravidbok. Hon pratar om att inte tappa kontrollen utan att släppa den. Jag påminns om hur oförberedd jag var när mitt vatten gick i vecka 36. Om komplikationer, chocken om hur jobbigt det var att bli mamma, rädslorna och ansvaret. Förväntningar, hur tufft det var för vår relation, hur jag tog alla nätter, allt ansvar under väldigt lång tid. Om jag var gravid för första gången skulle jag nog läsa lite mer om hur det faktiskt är att få barn , ha barn. Även om allt det där som inte är särskilt drömlikt. För det är en bergodalbana. Höga toppar och djupa dalar.

Innan jag fick mitt första barn drömde jag om två stycken. Med några års mellanrum men två. Nu är jag nästan säker på att mitt barn kommer bli ensambarn. Det väcker självklart känslor, funderingar kring att inte ge honom några syskon. Hur kommer det att förändra framtiden? Är det rätt beslut?

Jag läser inne hos UnderbaraClara om frihet under ansvar och alla kommentarer. Spännande hur mycket åsikter och reaktioner barnuppfostran väcker. Själv känner jag lite ångest över hur färdiga barn är och hur kort tid man har på sig att ge dem bra grundvärderingar. Man vill ju att ens barn blir vettiga socialt kompetenta små människor. Skötsamma. Min mamma pratar om rätt och fel och om hur 10 Guds bud ändå var bra som bas. Trots att vi inte är religiösa.

Jag blogghoppar och läser om att hjälpa till hemma. Eftersom jag är ensam så hjälper mitt barn mig med det mesta från att vara med och handla, tvätta, städa, laga mat, diska till att plocka undan sina leksaker (oftast med lastbil). Jag lyssnar till en vän som bor i ett fint bostadsområde, om hur nästan alla barn är helsvenska på hennes sons förskola och jag blir glad över blandningen på min sons. Hur han kommer växa upp med att man har olika ursprung, hudfärg, föräldrar som talar ett annat språk. Hur det blir normalt för honom istället för att han blir onormal. Som brunhårig, brunögd halvspanjor.

Jag postar en bild på min son i lekplatsen på instagram och ser hur han har mörkblå jacka, mörkblå mössa och leker med grävmaskiner. Bakom sitter en flicka i rosa och lila. Så könsstereotypt det kan bli! Min son älskar grävmaskiner. Traktorer. Jag tror inte jag själv har uppmuntrat detta. Men det är bara bilar som gäller här hemma. Jag köper nästan enbart "killfärger" blått, turkost, svart, grönt till sonen (även till mig själv). Mest randigt. Lite rött. Därför är det lite intressant att sonen älskar lila, rosa, gult och orange. Precis tvärtemot. I hade en knasig teori att det var mitt fel? (Spanska könsstereotypa åsikter även om han gärna klär sig i rosa skjorta eller shorts) Självklart får sonen välja vilken färg han vill så sakta börjar rosa krypa sig tillbaka in i mitt liv även om jag hatar rosa/lila sen den dag jag var runt 12 och hade bestämt mig att rosa var en barnfärg och nu var jag vuxen. Vill tillägga att jag nog skulle försöka vägra köpa rosa på en framtida dotter. Det har inget med kön att göra.

Jag läser om könsneutral uppfostran och kommer på mig själv att väldigt ofta tilltala min son med sötnos, goding, älskling och prata gulligull språk med honom. Han är lite blyg, eftertänksam och trivs med ett litet liv utan mycket aktiviteter. Han är mjuk, känslig och omtänksam och jag har en känsla att han kommer få sitt hjärta krossat som tonåring. T.ex var det pyjamasparty på förskolan och jag tyckte det verkade jättekul men han tyckte inte alls om den höga musiken och alla barn som dansade, tjoade och busade. Jo, jag läste en lista ord som man borde försöka få in i sin vokabulär när man pratar med sitt barn istället för att säga duktig: rolig, generös, modig, påhittig, kreativ, omtänksam, vänlig, uppfinningsrik, smart...

Min sons pappa pratar inte svenska men man märker vilka ord jag använder alltför ofta för de har han snappat upp: försiktig och akta. Jag behöver nog låta sonen våga lite mer, han är nog tillräckligt ansvarsfull för att vara 2,5. Jag hittade även några budord till föräldraskapet. T.ex. Acceptera det barn du fått, ditt barns personlighet. Föregå med gott exempel. Välj dina strider. Kom ihåg hur det var att vara barn. Du duger! Bekräfta barnet. Att lyssna på min egen intuition tror jag jag varit bra på. Att jag är mer hippiemamma än jag trodde jag skulle bli, samsover, långtidsammade och litar på att jag själv vet bäst för mitt barn. Någon skrev att målet med en bra förälder är att vara sitt barns språngbräda och skyddsnät.

Jag blir glad när fler och fler vågar öppna sig och ärligt berätta om hur svårt och jobbigt det är att vara förälder. Hur livet förändras. Hur ingenting är viktigare än ens eget barn.

Kom igen nu, jag vill höra era tankar och åsikter i kommentarsfältet...

1 nov. 2013

"Barn gör inte som man säger, de gör som man gör."

För första gången beskrev jag min livsstil som minimalistisk. Jag fick ett ögonbrynslyft till svar och fick förklara trenden som växer sig allt starkare. Det mesta är väldigt individuellt men handlar om att förenkla och minska saker i livet. Mina grundtankar är sen länge att minska på utgifterna (medveten konsumtion, compact living, spara till frihet), rensa bland mina ägodelar (just nu mest papper och barnkläder), detoxa mina matvanor (laga mat från grunden, färska ekovaror, minska socker, menyplanering), skapa en bättre kombinerbar garderob (har t.ex. nästan bara köpt stickade plagg de senaste månaderna - Sverige/frusen) och så prioriterar jag mig själv, t.ex för att jag ska må bra behöver jag minst 8h sömn - så jag går och lägger mig väldigt tidigt, varje dag (ni som har småbarn förstår mig säkert). Tänk slowosophy; slow food, slow fashion, slow travel och slow Life.

Det har varit en del disskutioner i bloggvärlden om att spara barnbidraget tills barnet blir vuxen. Blandade åsikter för och emot med fokus på att ha råd att skapa barndomsminnen istället för ett sparkonto. Det jag fastnade för var när en del beskrev sin enkla lyckliga barndom utan mycket pengar. De där magiska lyckliga minnen som föräldrarna skapade genom små saker (som inte behöver kosta mycket pengar) som att fiska krabbor, en glass en dag när man inte borde få, söndagsmys med te och varma mackor i soffan - vardagslyxen. Vardagstraditioner.

Att ha barn är att återuppleva sin egen barndom. Jag skulle t.ex vilja dra ner på antalet julklappar (konsumtionshetsen) men så minns jag mitt bultande hjärta, mina tindrande ögon, min pirrande nyfikenhet och barnsliga glädje på julafton. Ett av mina tydligaste minnen är när jag önskade mig ett My little pony-slott, varje annan julklapp var en sån besvikelse. Till slut fanns det inga mer och jag var säkert bortskämt butter. Men så knackade det på dörren och utanför stod jultomten, ingen förstod vem han var (mammas arbetskompis man) och till mig hade han ett enormt paket. Gissa min lycka! Det roligaste är när jag berättar detta minne fyller min mamma alltid i: jag tänkte minsann inte köpa det där dyra gräsliga rosa slottet (alla andra julklappar kostade tillsammans mycket mer), det hade hon berättat för arbetskompisen. Min slutsats är att försöka köpa det mitt barn önskar sig. Inom rimliga gränser. Inte allt det andra bara för att. Hellre en stor som han verkligen vill ha än flera små billiga skräpleksaker.

Det här med hur man vill att ens barn ska ha det där bästa ur ens egna barndomsminnen. Att skapa egna små vardagliga familjetraditioner och ansvaret att skapa lyckliga barndomsminnen. Jag skulle vilja att min son lär sig uppskatta det lilla i livet. Att han inte kopplar ihop lycka och glädje med pengar och status. Att jag inte hamnar i den där cirkeln med märkeskläder, egen iPhone, dataspel, 17 aktiviteter och att han aldrig är nöjd, alltid vill ha mer. Jag lyssnar på hur tonåringen försöker leva föräldrarnas lyxliv (självklart utan deras höga inkomster) med dyra märkeskläder, fina restaurangmiddagar, spännande resor och då hör jag det där orden om hur barn blir som man själv är.

Jag har själv haft en bortskämd kärleksfull uppväxt med allt jag pekade på (nej, jag pekade aldrig på lyxprylar) men mina grundvärderingar, mina föräldrars "jag vet vart jag kommer ifrån" och hur de kämpat sig genom livet till vart de är idag har gjort att jag ändå har fötterna på jorden. Jag tror det jag försöker säga är att jag vill att min son ska få de där enkla minnena, som inte behöver kosta så mycket som att ha picknick, lek på en ny lekplats, bygga kojor, pyssla, 4H gård (djur), strand, bad etc. Att försöka undvika så länge jag bara kan konsumtionshetsen och alla lyxprylar som verkar vara en självklarhet idag. Sitter jag och skriver på min (begagnade) iPad.

Såg ni Korrespondenterna om det digitala missbruket? Jag tror det var där många av veckans tankar startade, det och 10-åringen som vet vad sex, våld och hora är genom att ha tittat för mycket på youtube. Digitala missbrukare som åker på retreat och vandrar i skogen, lyssnar på vinden, dagdrömmer och försöker leva nedkopplad en helg. Jag älskar mina dagliga promenader till jobbet ensam med mina tankar. Brukar gå o lägga mig samtidigt som min 2,5-åring i ett mörkt tyst rum bara för att meditera. Har inget internet på mobilen för att undvika slösurfande.

Jag tänkte köra utmaningen "one month without" under november: sociala medier (dra ner på pinterest, instagram etc till 1ggr per dag), inte köpa hem nån choklad, godis, ostbågar (har redan hållt på 1 mån) och sen bestämde jag mig i måndags att sluta åka hiss och gå upp de 3 trapporna till jobbet varje morgon efter min 20 minuters promenad dit. Kämpar fortfarande med att få in 10 minuters hemmaträning som rutin varje dag så det tänkte jag fortsätta med. Förändra mina vanor. Försöka bli den där nya versionen av mig själv, som det inte gör något att min son gör som.

Om du blev nyfiken på en minimalistisk livsstil med fokus på dig själv och inte dina prylar så följer jag flera bloggar i högerspalten: minimalisterna, the minimalists, becoming minimalist, be more With less, living With less, miss minimalist etc.