26 okt. 2013

Karriär, livsstil och digitala drömmar...

Jag har under väldigt många år definierat mig genom mitt yrkesval, modedesigner. Det har varit vem jag är, den jag vill vara. Som jag beskrivit mig själv. Men nu funderar jag på att byta kompassriktning. Byta karriär. Jag dras till flashiga yrkestitlar som Art Director, Copywriter, Formgivare, Grafisk Designer. Men vad gör de på jobbet egentligen? Ungefär samma som jag gör nu?

Jag hade 4 olika jobb på gång för några veckor sedan. Var på intervjuer på olika modeföretag. Men jag blev inte utvald. Jag blev bortvald. Samtidigt som jag sökte jobben sa de upp 50 st från ett annat modeföretag. Konkurrensen blev för hård. Jag känner att jag misslyckats. Grubblar och funderar. Undrar om det har att göra med att jag är ensamstående mamma? Eller kanske att jag inte är den där "trendiga" modetjejen?

Jag minns mina vägskäl. Telefonintervjuer med Zara, Cos, Filippa K etc. Tror jag skickat mitt CV till alla mellanstora/ stora svenska modeföretag. Alla spanska. Vägar som skulle kunna ha tagit mig någon annanstans. Mitt beslut att driva eget och hur det förändrar mina chanser att få jobb. Min breda erfarenhet och min lust att jobba med design, formgivning, produktion, marknadsföring, sociala medier.

En vän blev uppsagd häromdagen. Från sitt fasta jobb. En så kallad trygg tjänst. Från den ena dagen till den andra har allt förändrats. Känslan av att vara utbytbar. Jag undrar om man i framtiden kommer behöva planera livet för att kunna leva på enbart en inkomst. Man jobbar häcken av sig några år, livrädd att förlora jobbet. Så en dag händer det.

En del av mig drömmer fortfarande om att driva eget. Den sunda avundsjukan till Trendenser-Frida, UnderbaraClara, Lovely Life-tjejerna. Skrivardrömmar. Form, bild, text. Grafisk design. Formgiva tidningar, böcker. En annan del tänker på vad det innebär - otryggheten. Sen kommer de digitala nomaddrömmarna in. Att kunna tjäna pengar när jag sover. Den där briljanta idéen. Som Blocket. Spotify. Instagram. Pinterest. Där användarna gör "jobbet".

Jag läser om digitala mediehus. Med kända bloggare. Som skapar pocasts, intervjuer, fotograferar. Det finns någonting där som tilltalar mig. Att få arbeta brett. Med lite av varje och allt möjligt. Samtidigt funderar jag på att söka ett "vanligt" tryggt kontorsjobb. Vad nu vanligt är och är några jobb "trygga" idag?

Jag funderar på vad som får mig att känna flow, vad jag brinner för? Blandningen mellan mode, inredning, arkitektur, trender, research och sociala medier, marknadsföring, grafisk design, intressanta texter, snygga bilder. Livsstil. Livsval. Ekonomi. Karriär. Relationer. Ja, jag drömmer nog om en egen digital tidning... Ett digitalt livstilsmagasin!

Kan man skapa det som en hobby? Vid sidan av en trygg välbetalt anställning;)

18 okt. 2013

The way it makes me feel

Känns som fler än jag börjar tröttna på den redigerade polerade ytan och vill ha mer djup, ärlighet, öppenhet. Backstage. Bakom kulisserna. Man vill veta mer. Jag blogghoppar och hamnar hos Designsponge och läser om hur hon tappade bort sin känsla i jakten på den perfekta looken. Att hålla upp en snygg designad fasad som inredningsbloggare och glömma lyssna på sin "gut instinct", att det ska kännas rätt, kännas hemma.

"...always talked about a shared belief we have, that when you finally accept and appreciate the life you have, the universe seems to give you the things you’ve always wanted."

"I feel like I finally have a house that feels like home. Not just because of the way it looks, but because the way it makes me feel."


Jag läste en krönika i somras, om hur andra personer får oss att känna. Att man minns mycket längre hur det kändes än vad som sas. Att separera är att gå igenom en himla massa känslor. Hur den andra personen fick mig att känna. Att bearbeta de senaste 14 åren av mitt liv. Som vi varit vi. Hur vi delat, inte bara på allt det roliga, glada och positiva utan även gått igenom sjukdom, död och sorg. Tre gånger.

Det är lite mer än 5 år sedan jag flyttade hem. Tillbaka till Sverige, efter 8 år utomlands. 8 år i Spanien, 8 år då jag levde spanskt liv, med spansk pojkvän, spanska vänner, spansk vardag. Jag pratade, lyssnade, jag t.o.m drömde på spanska. Jag gick på flera stora spanska bröllop med 200-300 inbjudna, jag var med tjocka släkten på BB några timmar efter nya kusinbarnen fötts, jag vakade över den döda under 24-36h på tanatoriet innan begravningen, minns det där om att ställa sig upp/sätta sig ner flera gånger i katolska kyrkan under de långa mässorna. Jag levde spanskt liv i 8 år.

I helgen träffade jag ett annat spanskt/svenskt par genom min lekträffgrupp SVES (svenskspanskspråkiga barn, finns på FB). I (I är alltså min sons pappa) och den spansk/katalanske pappan fann varandra direkt. Jag lyssnade på den svenska mamman som träffat sin spanjor, som själv valt att flytta o jobba i Sverige medan hon tidigare aldrig haft någon egen koppling till Spanien. Talar inte spanska, förstår sig inte på de katalanska släktingarna och vi pratade om kulturkrockar t.ex. könsneutrala Sverige vs könsstereotypa Spanien.

Spanjorerna pratade om Sverige, svenskor, att ha barn med en svenska. Men även om att inte känna sig hemma i ett annat land, hemlängtan och hur svårt det är att vara utländsk i ett annat land, i Sverige. Förstå sig på de kulturella reglerna, skillnaderna, vad som är typiskt svenskt och vad som är typiskt min svenska partner.

Jag och I känner varandra väldigt bra efter 14 år tillsammans. Jag känner honom bättre eftersom jag förstår mig på den spanska kulturen. Hans arv, uppfostran, religion, tradition och talar hans språk. För en kort stund kände jag, för första gången på väldigt länge, att vi hör ihop. Att vi har en gemensam historia. Att vi kanske, bara kanske, kan hitta tillbaka till varandra, om vi ger det tid. Om vi börjar med vara vänner igen. För han får mig känna mig - "hemma".

En blandning mellan svenska och utlandssvenska, hon vars 8 år i Spanien och alla de där långa semestrarna i sommarparadiset när hon var barn, tonåring. Har gjort henne till den hon är idag. Mig.

13 okt. 2013

Det provocerande middagsbråket

Jag hör liksom sucken när jag berättat att jag är glutenintolerant. Får ibland ett: oj, va jobbigt för dig! Sen känner jag mig inte mindre irriterande när jag berättar att jag frivilligt avstår alkohol (sen 10år) delvis pga av att min mage/kropp inte mår bra av det, delvis mitt kontrollbehov. Nykterister provocerar.

Mat är det nya middagsbråket. Det gör det inte lättare att bjuda hem oss att I kör på dieten 4:3 (anorektiker 4 dagar - bulimiker 3?). Jo, han skulle nog tjänat en del pengar om han skrivit en bok 2010-11 när han gick ner 30kg på 9 månader (ja, han var överviktigt - nu normal). Så för er som undrar, 5:2 dieten fungerar, för man äter mindre. Så enkelt är det.

Jag läser om hälsokonto, friskvård, sund livsstil, springtrenden och att man faktiskt kan vara smal, stillasittande och ohälsosam. Själv försöker jag komma igång med hemmaträning för att träna upp min stelopererade rygg (skolios). Jag har satt upp 80-talsliknande övningar på kylskåpet och försöker göra dem en gång om dagen, målet är 10min morgon/kväll. Annars älskar jag att gå, promenerar minst 40 minuter varje dag till/från jobbet. På helgerna gärna några timmars stadspromenad, lek på lekplatsen. Eftersom jag är naturligt smal, ses jag nog som hälsosam även om så kanske inte är fallet.

Halva min släkt äter strikt Raw Food. Våra gener har skänkt oss dåliga magar. Själv kontrollerar jag innehållsförteckningen på ALLT jag äter. Jag letar först och främst efter gluten men även efter E-nummer, sockerhalt och kollar kalorier. Jag köper gärna ekologiskt, lokalproducerat. Jag handlar väldigt få produkter. Samma saker varje vecka.

Jag äter ganska sällan ute. Hälften av gångerna mår jag dåligt efteråt. Det är helt enkelt inte värt det. Jag äter mycket "dåliga" kolhydrater: älskar (glutenfri) pasta, ris, potatis men även linser, bönor, quinoa. I äter inga kolhydrater alls under sina 4 svältdagar, bara frukt, grönt och protein. Vårat barn äter av allt men helst frukt och grönt. Men även mjölk o mackor. Brukar säga att jag är halvvegetarian, äter nog vegetariskt halva veckan.

Redan flera år innan jag fick barn började jag tänka på hur jag ville matuppfostra mina barn. Inga färdigköttbullar/ fiskpinnar etc, inget godis, chips, snabbmat, kolsyrat och absolut inga spanska merienda(mellanmål): Vitt bröd med nutella, muffins, kakor, friterat eller värst av all bolleria industrial som säljs/äts, typ färdigförpackade donuts. I Spanien är det ganska vanligt att BVC/förskolan/skolan har bestämda dagar för mellanmål t.ex. en fruktdag, mjölkdag, bröddag. Flera av mina vänner hade strikt veckomatschema från el pediatra/BVC med enkla recept på t.ex. kyckling/potatispure. Inte som i Sverige där man ska försöka ge barnet ur kostcirkeln vid varje mål.

Jag bestämde mig för några veckor sedan att börja med månadsmatsedel, vardagen blir mycket enklare om man vet vad som ska lagas. Veckan blir mer varierad om vi har en köttdag, en kycklingdag, en fiskdag etc. Jag har försökt få lite respons på olika sociala medier om andras barns favoritmaträtter men har fått väldigt lite svar. Vågar man inte stå för det man ger sina barn? Är mat idag så provocerande?

Min son älskar den föraktade falukorven. Som många svenska barn. Jag bestämde mig att bara köpa dyrare falukorv i saluhallen, då jag vet att det är hög kötthalt och svenskt kött från gårdar nära Göteborg. Jag handlar även köttfärs och kyckling där. Ett val.

Mat är väldigt personligt. Mat är kulturellt. Jag kan inte låta bli att fundera på hur våra olika matvanor kommer influensiera vårt barn. För mig är det viktigt att prata om hälsosam och inte om smalhetsen. Dieter. Men jag är superkontrollerande med vad jag äter (för jag mår fysiskt dåligt annars) och I har en bakgrund med anorexi/bulimi.

Jag vill att mitt barn växer upp hemlagad hälsosam varierad vardagsmat. Men även med svenskt fredagsmys/ lördagsgodis. En unna mig dag i veckan. Men det behöver inte betyda största chipspåsen och en överfull godisskål. Det kan istället vara glass, popcorn eller choklad. Hembakade glutenfria bullar eller hemmagjord paj.

Provocerar mina tankar dig? Varför? Berätta...

8 okt. 2013

Man kan inte köpa min kärlek

För första gången sen jag fick barn, alltså på 2½ år, åkte jag bort i helgen, ensam. Under de senaste veckorna, när min sons pappa tagit hand om honom på heltid, har oron och kontrollbehovet jag tidigare kännt, bara släppt. De har nog delvis att göra med att sonen börjar bli så stor att man kan föra en konversation med honom men även att hans pappa äntligen tagit sitt föräldraansvar. Gett mig egentid.

4+4 timmars tågresa ensam med mina tankar, drömmar och framtidsfunderingar. Jag visualiserar målbilden. Att de väljer mig, bland alla andra sökande. Jag försöker tänka positivt och önskar att livet, i det här vägskälet, vänder tillbaka och jag får en andra chans. För det känns så rätt, utan att jag egentligen kan förklara varför.

Jag har haft tid att ha långa intressanta konversationer med vänner. Jag har t.ex. för första gången frågat vad de tjänar. Pratat om skillnaden mellan brutto- och nettolön. Att ha låg lön men statusjobb t.ex. låg pilotlön (då andra förväntar sig att man tjänar mycket) eller maktkampen när den ena partnern tjänar mycket mer.

Jag har mentalt spunnit vidare på mitt senaste inlägg om uppmärksamhetssamhället och om hur viktigt det är att "lyckas", vara "lyckad" i sociala medier. Hur dagens samhälle lägger så mycket ansvar på individen. Att allt är möjligt, man är sin egen lyckas smed. Att ens liv är en spegelbild av hur duktiga vi är. Ett sorgligt tävlande om statusjobb, mest jämställd relation, nyttigaste barnmaten, soligaste semestrarna etc. Storstadsliv vs livetpålandet.

Jag kände mig som ett barn, tonårsmamma, när jag var hemma i jämnåriga höginkomstagares lyxvilla i 4 miljonersklassen med vita väggar, vita möbler, vitt kök och massor av dyra visa upp prylar. Hur jag inte längre var/är en del av det där riktiga vuxenlivet: "Giftermål, barn, husköp, barn2, allinklusivesemester etc". Allt kändes så förutbestämt att jag ville göra tonårsrevolt.

I somras spenderade jag två helt underbara månader i Spanien. Jag postade avundsjuksprovocerande bilder på instagram med sol, bad och strandliv. Så kom en kommentar: "Önskar jag kunde vinna lite pengar så jag kan leva det livet". Jag blev så sårad. Medveten om att jag levde snålt på sparade pengar (i familjens sommarhus) och genomgick en smärtsam separation. Då förstod jag att en bild säger så mycket mer än tusen ord.

Jag är så glad att jag INTE drömmer a la "den amerikanska drömmen": om det välbetalda statusjobbet, den enorma lyxvillan a la MTV Cribs, dyra designerkläder/väskor/smycken/skor, lyxsemestrar på exotiska resmål. Inte i den pråliga spanska versionen. Inte heller i den vita Sverigeversionen.

Jag önskar mig inga dyra presenter eller blir imponerad av status, pengar och makt. Det enda han kan ge mig är tid. Tid att bara vara mig. Tid att vara mer än bara mamma. Tid skriva ner mina tankar och funderingar.

Man kan inte köpa min kärlek.

2 okt. 2013

Våga visa vardagen

Jag tittar igenom mina egna bilder på instagram och funderar en del över hur jag själv vinklar min vardag så den blir lite ljusare, gladare, sötare. Hur jag väljer mellan 10 kort på min son och postar det "bästa", där han tittar in i kameran, leendes. Jag minns att jag läst en krönika om hur våra barn bara kommer ha "perfekta" bilder från sin barndom medan vi, födda innan digital kamerans tid, får en kanske verkligare bild av hur det vardagen var. Med detta i åtanke försöker jag posta fler bilder under temat #vågavisavardagen, #mamairl t.ex. pasta/ketchup framför tv:n en tisdag.

Läste på Nina Åkestams blogg om reklambranschtidningen Resumé hashtaggar #nofilterweek #baramänniska om att försöka vara lite ärligare i sociala medier och delar med sig av sin vardag så som den är, inte så som man skulle vilja att den var. Hon skriver om drömjobbet som blev en mardröm och jag känner igen mig. Att ha nått mållinjen för sina barndomsdrömmar, jobb i drömbranschen och så är verkligheten inte alls så drömlik som man hoppats. Det känns fel i hela kroppen. Man börjar längta efter förändring.

Jag är fanatiskt fast i Pinterest: DesignBella kallar jag mig. Har byggt upp en hel liten egen inspirationvärld; Mode, inredning, arkitektur, DIY, barnkläder/barnrum etc. Även här är det mest väldigt långt i från verkligheten, för jag drömmer ju egentligen inte alls om det snygga townhouse i NY. Eller? Jag använder Pinterest delvis som ett visionboard, kreativ visualisering (Boken The Secret - atttraktionslagen)och delvis i designerjobbet, ett nytt sätt att hålla koll på trender.

Bloggvärlden, sociala medier i allmänhet handlar mycket om att visa upp bara det positiva. Det är det som ger många "likes". Det gör att många bara visar upp sina liv när de gör något utöver det vanliga, vilket resulterar i att man bara visar upp shoppingrundan, restaurangbesöket, utekvällen eller resan. Vardagslyxen. Det som kan skapa avundsjuka?

Status. Jag fick höra i helgen om hur singelvännen 35+ beskrev sin framtida drömman som hon hoppades finna via nätdejting: Hög lön, kostymjobb, snygg, sportig, inga barn. Jag blev nästan chockad över att inga personlighetsdrag beskrevs typ: snäll, trygg, känslig, jämställd. Bara yta! Jag har pratat en del med flera vänner om skillnaden mellan vad man söker för person att leva med (feminist, jämställd, politiska åsikter, gemensamma intressen etc) och vad man tänder på (tatuerad, passionerad macho brandman?). Den viktiga personkemin!

Marina i Madrid har skrivit intressant om spanska machos som fick mig inse att att mina relationsproblem är kulturella. Det var även där jag hittade länken om söderhipsterns asexualitet. Läs den o kommentera!

Tillbaka till att våga visa vardagen. Tänk så många som försöker hålla uppe den där illusionen, som känner pressen att bara visa det snygga, glada o positiva. Det nyinköpta, det drömlika, det perfekta. Som blir stressade i tron att andras barn inte trotsar o skriker. Som önskar att deras liv gav lite mer avundsjuka. Så de fick fler "likes".

Tänk om vi alla vågade visa lite mer av vardagen.